Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordningar, icke utöfvas i andra fall, än då rikets välfärd sådant oundgängligen fordrade, och dylika förordningar sedermera vid nästa riksdag af ständerna antagas eller förkastas. Å andra sidan borde ständerna icke befatta sig med lagskipning på annat sätt än regeringsformen föreskrifvit, alltså visserligen undersöka huru lag och rätt vid justitierevisionen blifvit skipade, men aldrig sjelfva döma i justitiesaker. Så borde ock ständerna sörja för rikets hushållning, näringar och försvarsverk samt i allmänhet stadga, huru landet måtte förkofras och försvaras, men aldrig sjelfva gå in i verkställigheten häraf eller utstaka, huru hvar sak för sig skulle skötas och handteras. Lika litet borde ständerna gifva bort tjenster, döma om befordringssätt, utdela pensioner, gratifikationer eller belöningar, sluta kontrakt, meddela eller upphäfva privilegier på verk och inrättningar, sälja eller utarrendera kronans jord, eller på något sätt gå in i saker, som rörde enskilda personer eller deras angelägenheter, och som rikets ordentliga styrelse i längden skulle blifva omöjlig, om icke detta allt på det nogaste efterlefdes, så finge ingen förtydning eller förklaring af denna akt göras, så framt ej alla fyra stånden deruti instämde.
Säkerhetsakten innehöll således ingenting, som skulle ändra konungens förhållande till råd och ständer, utan sökte endast trygga enskildes säkerhet till person och egendom samt tillbakavisa ständernas sjelfsvåld i förhållande till konungen och rådet; men ändock mötte den sådant motstånd från Mössornas sida samt i synnerhet från Pechlin och hans anhängare, att den ej kunde genomdrifvas. Den 2 November förekom den i bondeståndet och förkastades utan omröstning. Borgareståndet förklarade sig hafva beslutat att vid denna riksdag icke vidröra någon fråga om grundlagarnes förbättring. Af presteståndet antogs visserligen säkerhetsakten den 4 November med 38 röster mot 14; men då densamma den 15 November förkastades af adeln med 457 röster mot 431, så hade sålunda denna fråga genom tre stånds beslut fallit.
Den ena af riksdagens hufvudfrågor var sålunda afgjord och den andra, som rörde ordnandet af penningeväsendet, bragtes äfven till slut. Det hade lyckats Pechlin att i dessa båda ärenden hindra de reformer, som varit föreslagna, och Hattarne funno nu, att ingenting väsentligt vidare var vid riksdagen att uträtta. Efter deras återinträde i makten hade emellertid Möss-styrelsens sparsamhet blifvit helt och hållet frånträdd. Alla riksråd, som före 1765 tagit afsked, hade af ständerna fått försäkran om pensioner; men icke desto mindre hade sekreta utskottet 1766 antingen helt och hållet eller till en del indragit dem. Då detta utskott likväl icke egde makt att sålunda upphäfva riksens ständers beslut, fordrade Hattarne, att dessa riksråd borde återfå sina pensioner, hvilket ock bifölls af ständerna; men nu yrkade Mössorna, att äfven deras vänner, de vid riksdagens början afsatta riksråden, skulle få pensioner, hvartill Hattarne samtyckte samt beviljade då äfven pensioner åt riksråden Seth och Fleming, som 1765 blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
