Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och rådet, utan äfven mot sina egna valmän. De voro både enligt grundlagen och i verkligheten rikets högsta, ja, enda myndighet, ty konungen var egentligen endast en samhälls-dekoration utan all verklig makt, då alla beslut af någon vigt berodde af rådets flertal och han med sina två röster utan någon svårighet kunde öfverröstas af riksråden, ständernas fullmäktige, hans beslut när som helst upphäfvas eller ändras af ständerna, som ensamma egde makt att stifta både lag och grundlag, samt äfven kunde opåtaldt ingripa i alla grenar af sjelfva den verkställande makten. Följderna af denna ständerna obegränsade, okontrollerade myndighet visade sig i häftiga partistrider, i våldsamma omkastningar af politiska system, som bringade riket i yttersta våda, nedsatte dess värdighet och gjorde det till ett slags legohjon åt främmande makter, af hvilka det ock med ständigt tilltagande öfvermod behandlades; i en likaledes ständigt tilltagande korruption, som alltmera förnedrade dessa maktegande ständer, samt i hätska förföljelser, som alltmera ökade de politiska offrens antal, gjorde förfaringssättet mot dem hårdare och svårigheten att finna rättvisa allt större, så att den personliga friheten under få tidskiften af vår historia varit så litet aktad och tryggad som under denna »frihetstid», hvilken så litet förtjenade sitt namn.
Under Adolf Fredriks regering fortgick, oaktadt konungens och hofpartiets alla bemödanden att utvidga hans myndighet, svenska statsförfattningens utveckling i samma riktning som under den föregående regeringen – med fortsatta inskränkningar af konungens och utvidgningar af ständernas rättigheter. De särskilda grundlagsändringarna eller förklaringarna i denna riktning äro i det föregående omnämnda, men några deribland torde dock genom sin större betydenhet påkalla att något utförligare omtalas.
Adolf Fredriks den 25 November 1751 afgifna, mycket omtvistade konungaförsäkran var hufvudsakligen affattad i samma ordalag som konung Fredriks. Likasom sin företrädare förpligtade sig äfven Adolf Fredrik att i allo efterkomma de maktegande ständernas beslut och de af dem gjorda stadgar samt lemnade åt ständerna sjelfva att afhöra, huruvida konungen kunde anses hafva öfverträdt sin försäkran, och frikallade dem i sådant fall från deras trohetsed. Särskildt tillades nu, att konungen eller arffurste icke fick tillhandla sig några frälsegods; att kanslipresidenten skulle utnämnas af ständerna; att rådet skulle uppsätta tre på förslag till alla högre embeten från och med öfverste- till och med fältmarskalks-graden; att, då någon af konungen utnämndes utan förslag, borde rådet deröfver sig utlåta; att ändring ej finge ske i något stånds privilegier, utan alla ståndens samtycke, samt att konungen skulle bibehålla så väl banken som fabriker, manufakturer och bergslager vid deras privilegier.
Genom tjenstebetänkandet af den 26 November 1756 blef konungens rätt att tillsätta tjenster ytterligare begränsad, likasom hans myndighet i öfrigt under den äfven på personliga förödmjukelser
för konungaparet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
