Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de mynttecken, som vid Carl XII:s död voro utelöpande till ett värde af 24,568,386 daler silfvermynt samt de myntsedlar, som äfven voro i omlopp till ett värde af 2,600,000 daler silfvermynt. Båda dessa nödmynt hade redan före konungens död sjunkit djupt i förtroende och värde; men emedan nästan inga tillgångar funnos för anskaffande af redbart mynt, påbjöd den nya styrelsen, att mynttecken skulle fortfarande preglas och, likasom de förut preglade, gå och gälla på samma sätt, som under konungens lifstid, dock blott tills de hunnit indragas och mot redbart mynt utbytas. I April 1719 hade ock mynttecknens värde stigit till 25,368,000 daler silfvermynt; men under den nu pågående riksdagen beslöts dessa nödmynts indragning, och för sakens utredning förordnades en nämnd, bestående af 8 adelsmän, 4 prester och 4 borgare. Efter långa öfverläggningar medgaf borgareståndet omöjligheten för staten att inlösa hela denna summa samt framlade ett förslag, som gillades af nämnden och sedermera af riksdagen. Det innehöll, att preglandet af mynttecken skulle genast upphöra; att värdet af hvarje daler silfvermynt i mynttecken eller myntsedlar, hvilket var åsatt till 1 daler eller 32 öre silfvermynt, nedsattes till 16 öre silfvermynt; att af de sålunda på hvarje daler silfvermynt återstående 16 öre skulle mynttecknet gälla 2 öre silfvermynt och myntsedlarne utbytas mot 2 öres-sedlar, hvilka likaledes gälde 2 öre silfvermynt för hvarje myntsedlarnes daler silfvermynt, samt att för de på hvarje daler mynttecken eller myntsedlar återstående 14 öre skulle åt innehafvarne utfärdas så kallade 14 öres-sedlar, hvilka framdeles, likasom 2 öres-sedlarne, skulle af kronan till utsatt värde inlösas. Åtgärden var i sig sjelf en statsbankrutt, som genom den våldsamma omstörtning i penningeförhållandena, hvilken den innebar, medförde högst känbara förluster för många af rikets inbyggare och i synnerhet för allmogen, hvilken man dock sökte bereda åtskilliga lindringar vid denna myntrealisations verkställighet. Sedermera föllo mynttecknen ytterligare i värde, så att regeringen 1724 såg sig nödsakad att nedsätta detta till metallvärdet af ett öre kopparmynt. Derefter blefvo de under åren 1720–1738 fjorton- och tvåöres-sedlar inlösta till ett värde af något öfver 4 millioner och under åren 1739–1762 af nära 6 millioner daler silfvermynt.
För mynttecknens och myntsedlarnes indragning samt räntornas betalande på de vigtigare skulderna inrättade ständerna redan under våren 1719 ett riksens ständers kontor, hvilket sedermera blifvit kalladt riksgäldskontoret och från 1720 såsom ett fristående embetsverk fick uppdrag att mottaga och förvalta de medel, ständerna anslagit till skuldernas gäldande, samt tillika att, enligt gifna föreskrifter, betala dessa skulder. Verkets styrelse utgjordes af 3 personer, en å adelns, en å presteståndets och en å borgareståndets vägnar. Bondeståndet hade lika litet något ombud i detta verks styrelse som i bankens.
De medel, som till riksskuldens gäldande under åren 1719–1738 af ständerna stäldes till kontorets
förfogande, voro: en så kallad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
