Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
året blef dock kompaniets andra skepp förföljdt samt dess å Coromandelkusten af indiska halfön anlagda faktori Porto-Nuovo taget och utplundradt, båda delarne genom engelska och fransyska kompaniernas tillställningar, hvilka på detta sätt ville afskrämma den nye medtäflaren om deras handel på Indien. Saken blef dock bilagd, och svenska ostindiska kompaniet fortfor att årligen sända ett fartyg till Indien, hvaraf skördades en vinst vanligen af 25, någon gång af ända till 50 procent å förlagskapitalet. Kompaniet befordrade tillika skeppsbyggeriet genom byggandet af stora skepp, och under dessas långväga resor erhöllo ett icke litet antal svenska sjömän större öfning. Det betalade 25 procent af sina varors värde i tull, och kronans årliga inkomst af kompaniet beräknades 1747 till 150,000 daler silfvermynt.
Allt detta framhölls såsom stora fördelar af kompaniets vänner; men det saknades icke heller vedersakare. Kramhandlarne klagade öfver intrång i deras rörelser, fabrikanterne öfver införsel af sidentyg och andra varor, på hvilkas tillverkande de fått privilegium och användt sina kapital. När således kompaniets oktroj 1746 skulle förnyas, mötte detta häftigt motstånd vid riksdagen, och det var endast med yttersta svårighet, som Tessin, Carl Gyllenborg, Sven Lagerberg och några andra slutligen kunde utverka ny oktroj från 1746 till 1766, då kompaniet förband sig att för hvarje lyckligen hemkommet fartyg till staten erlägga 50,000 daler silfvermynt. När denna oktroj närmade sig sitt slut, anmälde sig vid 1762 års riksdag ett nytt bolag, som för rättigheten att få öfvertaga den ostindiska handeln erbjöd stora afgifter och lofvade att dels såsom förskott å dessa, dels såsom lån lemna kronan 30 tunnor guld. Härom uppstod vid riksdagen en häftig strid, hvilken dock slutade så, att det nya kompaniets anbud blef af samtliga stånden antaget. Generalmajoren Fabian Löwen, en yngre broder till riksrådet Axel Löwen, hade i synnerhet fört det nya kompaniets talan, och kommerserådet Robert Finlay stod i spetsen för detsamma.
Af mindre vigt och långvarighet än det Ostindiska blef Levantiska handelskompaniet, som i början af 1738 erhöll oktroj för 10 år, med uteslutande rättighet att handla på alla orter öster om Morea. Aktiernas antal utgjorde 400, hvardera på 1,500 daler kopparmynt, och i spetsen för detta företag stod Hattarnes bekante ledare inom borgareståndet Gustaf Kierman. Kompaniet gynnades också ifrigt af Hattarnes mest framstående män, såsom Carl Gyllenborg, Daniel Niklas von Höpken, m. fl., samt erhöll åtskilliga friheter i afseende å tullumgälder både vid ut- och införseln; men oaktadt dessa friheter voro så stora, att de beräknades hafva under hela tiden af kompaniets tillvaro stigit till 700,000 daler kopparmynt, kunde dock företaget icke vinna någon varaktigare framgång, och bolaget upplöstes 1757.
Man sökte äfven främja handeln genom nya privilegierade handelskompanier på Vestindien, på Canarieöarna, samt på hval-, sill- och torskfiskerierna, äfvensom genom handelsförbund med Frankrike, Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
