Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ständerna under hösten detta år sammanträdt, förr än bönderne genomdrefvo fri husbehofsbränning af skämd säd. Man beräknade nu, att den spanmål, som årligen förbrändes, uppgick till 436,000 tunnor, under det att årliga spanmålsinförseln utgjorde omkring 500,000 tunnor, och man kunde således antaga, att om bränvinsbränningen icke vore, skulle spanmålsinförseln kunna till största delen blifva obehöflig. Stora sekreta deputationen föreslog derföre, att, till bränvinstillverkningens förminskning och ökande af statens inkomster, all bränvinsbränning skulle öfverlemnas till kronan för att sedermera bortarrenderas till enskilde, hvilket ock, oaktadt bondeståndets ihärdiga motstånd, beslöts af de tre öfriga ståndens ombud inom deputationen; men då frågan kom till ståndens plena, trädde presterne, som alltid önskade bibehålla godt förstånd med bönderne, på dessas sida, hvaremot adeln och borgareståndet förenade sig om stora deputationens förslag, och då således två stånd stannade mot två, måste frågan falla. Deremot kom man öfverens om ett förslag, som visserligen mer än femtondubblade den inkomst, staten förut haft af bränvinstillverkningen, men som, i stället att minska, måste ytterligare öka åtminstone husbehofsbränningen, hvilken nu tilläts alla jordbrukare, emot en afgift, som utgick efter hemmantalet, antingen rättigheten att bränna begagnades eller icke, hvaremot salubränning endast tilläts i större brännerier. Vid följande riksdagen föreslogs en bränvinsförbrukningsafgift af hvarje mansperson öfver 15 år, antingen han nyttjade bränvin eller icke, hvaremot husbehofsbränningen frigafs. Förslaget förkastades af adeln och borgareståndet, men antogs af preste- och bondestånden samt blef äfven slutligen af riksens ständer antaget. Vid 1756 års riksdag utverkades ett bränvinsbränningsförbud under ett års tid, i anseende till en inträffad svår missväxt, samt att, efter förbudstidens utgång, bränvin endast under tre månader af året skulle
få tillverkas och då mot förhöjd afgift. Vid de följande riksdagarne frigafs husbehofsbränningen på
landsbygden, men bränvinsförsäljning derstädes belades med åtskilliga afgifter och för städerna stadgades vissa spanmålsqvantiteter såsom de högsta, som till bränvinsbränning finge användas. I allmänhet var bränvinslagstiftningen ännu mera vacklande, än näringslagstiftningen i öfrigt, samt på det hela föga egnad att befordra jordbrukets förkofran.
Bergsbruket, näst jordbruket rikets vigtigaste hufvudnäring, hade under de sista åren af Carl XII:s regering i hög grad lidit af då vidtagna tvångsåtgärder, hvilka också genast efter det nya statsskickets inträdande blefvo aflysta, så att bergsmän och bruksegare fingo större frihet både att tillverka och sälja. Åt under kriget nedbrända jernverk lemnade ständerna flera eller färre frihetsår samt anslogo sedermera både åt dem och åt andra likartade anläggningar betydliga lån eller understöd. Också började nu tillverkningarna ökas och förbättras samt nya bruk anläggas, så att ständerna 1734 med loford omtalade regeringens hithörande författningar och dessas lyckliga följder. Ännu låg dock en stor del af rörelsen i utländingars händer, hvilka försköto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
