Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde godtyckligt bestämma prisen. Jernutförseln skall emellertid inbringat omkring 4 millioner d. s. årligen och utgjort nära fyra femtedelar af värdet å hela Sveriges utförsel.
Bergs- och bruksrörelsen styrdes af bergskollegium i Stockholm, under hvilket stodo 10 bergmästare i Sverige och 1 i Finland, samt dessutom flere bergsfogdar och bergsfiskaler, de förre för uppbörden inom bergslagerna och de senare för att bevaka kronans rätt. Årliga kostnaden för bergsstaten uppgick till mellan 43,000 och 58,000 d. s. i Sverige, men i Finland till endast omkring 800 d. s.
För bergsnäringens ytterligare upphjelpande sökte man dels inskränka jernbrukens antal eller mängden af deras tillverkningar, hvarigenom man trodde sig kunna höja jernprisen och förekomma bristande koltillgång; dels genom lån från banken göra bruksegarne oberoende af England, i hvilket hänseende dessa erhöllo lånerätt mot pant af vågfördt jern och mot en ränta, som slutligen nedsattes ända till 4 och i vissa fall till 3 procent, hvilket hade till följd, att bruksegarne skuldsatte sig i banken för flera millioner d. s., utan att dock jerntillverkningen i betydligare mån förbättrades, ehuru den visserligen ökades; dels ock i öfrigt bereda mindre förmögna bruksegare billiga inhemska förskott för att göra dem oberoende af utländske förläggare, i hvilket afseende jernkontoret inrättades 1747 och fick sig såsom tillgång anvisad en afgift af 1 daler k. m., som af köparen skulle erläggas för hvarje skeppund stångjern, hvilket å stapelstadsvåg uppvägdes. Hvarje svensk undersåte blef ock nu berättigad att i banken pantsätta sitt jern till 7/8 af värdet, mot 4 procents ränta, hvilket af jernkontoret ersattes, antingen Jernet stått längre eller kortare tid i pant. Härigenom sattes så väl bruksegarne som de, hvilka drefvo handel med jern, i tillfälle att behålla det jern de tillverkat eller uppköpt, till dess priset i utlandet blef sådant, att jernet kunde med större fördel afyttras. Kontoret öppnades vid 1748 års ingång, och till dess förste direktör valdes då varande justitiekanslern, sedermera riksrådet Carl Gustaf Löwenhielm, som i flera år innehade detta förtroende.
Den nya inrättningen fans ock för bruksrörelsen fördelaktig, ty jernets medelpris steg från 40 till 50, några år ända till 80 daler k. m. skeppundet, och i allmänhet var jerntillverkningen den näring, som visade bästa resultaten af frihetstidens näringsverksamhet.
Deremot hördes under hela detta tidskifte ständiga klagomål öfver skogarnes vanvård och förminskning, hvartill den ökade jerntillverkningen icke så litet bidrog, i synnerhet som man vid kolning vanligen gick till väga utan någon omtanke för skogens vård. En utförlig skogsordning blef visserligen utfärdad 1734, men dermed uträttades dock på det hela icke mycket, och allmogen yttrade så stort missnöje öfver den nya författningen, att regeringen måste vid dess handhafvande iakttaga mycken skonsamhet. Årliga utförseln af svenska skogsprodukter steg emellertid till omkring 50,000 tolfter bräder och ungefär 4,000 läster tjära, hvaraf det mesta gick till Holland, Spanien och Portugal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
