Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4 à 5 procent af deras i riket införda förmögenhet. Alla fabriksidkare och deras arbetare skulle vara fria från utskrifning och värfning, båtsmanshåll m. m.; alla införskrifna råämnen, maskiner och redskap voro tullfria, alla inhemska tillverkningar fria från utförseltull o. s. v. Vid konkurser skulle fabriksidkare och manufakturister för sina fordringar ega förmånsrätt framför alla, som ej genom lag voro privilegierade eller i egendomen intecknade. För att försäkra de inhemska tillverkningarna om afsättning, förbjödos en mängd utländska varor, som antingen kunde tillverkas i landet eller ansågos öfverflödiga. Staten förband sig att af de inhemska fabrikerna upphandla allt, som hörde till munderingar och dylikt, samt afskaffa sådant, som ej kunde inom riket tillverkas, och i sjelfva riksdagsbeslutet utfäste sig ständerna att efter en viss tids förlopp ej bära annan klädedrägt än af sådana varor, som voro tillverkade inom riket.
Verkan af dessa författningar till näringarnas uppkomst prisades mycket vid följande riksdagen. Ett stort antal klädesarbetare och andra handtverkare hade på manufakturkontorets bekostnad blifvit införskrifna. Värdet af tillverkningarna från Oktober 1739 till slutet af 1740 vid alla fabriker, som njutit understöd, uppgafs till något öfver 2,200,000 d. s., och genom att afdraga en tredjedel deraf för råämnenas värde, kom man till den slutsatsen, att under denna korta tid genom manufakturerna vunnits en »nationel besparing» af nära 1 1/2 million d. s.
Vid 1742 års riksdag visade sig dock redan belåtenheten med fabriksväsendet icke synnerligen stor. Utländska tyg hade genom en författning af den 17 April 1742 blifvit så strängt förbjudna, att ej blott den, som sålde eller köpte sådana, utan äfven den skräddare eller sömmerska, som deraf förfärdigade något klädesplagg, var förfallen till orimligt höga böter. De inhemska fabrikerna, till hvilkas fördel förbudet skett, kunde emellertid hvarken i tillverkningarnas godhet eller mängd fylla behofvet, och frukten af de stora omkostnader staten gjort på manufakturerna, hade varit, att allmänheten för dåliga varor fick betala ett allt högre pris. Hela beräkningen af den »nationella besparingen» visades hvila på lösa grunder; den årliga tillverkningen af kläden och ylletyg uppgick till föga mer än en tredjedel af hvad som under åren 1724–1734 årligen blifvit infördt, och, jemte det att tillgången således icke på långt när motsvarade förbrukningen, var en del deraf osäljbar till följd af sin dåliga beskaffenhet. Fyllnaden måste tagas af det ostindiska kramet, och Ostindiska kompaniet hade således största vinsten af införselförbuden. Dessa anmärkningar, jemte flera andra, som af sekreta handels- och manufaktur-deputationen framstäldes mot manufakturkontorets förvaltning af de fonder, hvaröfver det hade att förfoga, ledde dock under Hattarnes fortfarande välde till ingen annan påföljd, än att detta kontor befaltes för framtiden föra bättre uppsigt öfver användandet af gifna förskott. För öfrigt förklarade ständerna, att ingen ändring i de till manufakturernas förkofran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
