Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och undervisningsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade den sanna kyrkan vara »de frommas gemenskap», samt att judar, hedningar och turkar kunde, lika väl som de kristne, genom det inre ljusets uppväckelse vara medlemmar af denna kyrka. För sina kätterska läror hade han öfver allt, dit han kommit, blifvit förföljd af presterskapet och derföre irrat omkring från det ena landet till det andra, sysselsatt än med läkarepraktik, än med guldmakeri och i synnerhet med polemiskt skriftställeri. Slutligen kom han äfven till Sverige och kallades under 1726 års riksdag till Stockholm af konung Fredrik, som anlitade honom såsom läkare. Här blef han välvilligt mottagen af flera riksdagsmän, synnerligast inom adeln, som närmat sig pietistiska åsigter eller i allmänhet sökte lossa på de tryckande band, statskyrkan lagt på lärosatserna och andakten. Så mycket värre anskrifven blef han nu hos presterne, och bland dessa uppträdde såsom hans kraftigaste motståndare dåvarande professorn, sedermera biskopen i Lund Andreas Rydelius, hvilken grundligen afslöjade Dippels kätterska villomeningar, hvarefter oviljan mot denne blef så allmän och så stark, att han, till följe af de tre ofrälse ståndens beslut, måste lemna riket.
Hans uppträdande hade emellertid föranledt en rättegång mot den såsom predikant och själasörjare allmänt omtyckte och högt värderade Erik Tollstadius. Denne hade redan såsom pastorsadjunkt i Stockholm varit högt uppburen för sina stora gåfvor såsom andelig talare och i synnerhet för den värma, innerlighet och hjertlighet, hvarmed han förkunnade Guds ord samt hänförde sina åhörare, hvarföre det ock alltid var ett stort tillopp till hvarje kyrka, der han predikade. I de pågående andeliga rörelserna inom svenska kyrkan tog Tollstadius parti för pietisterne och uppträdde offentligen till deras försvar i en 1723 hållen predikan, hvarför han anklagades i konsistorium, men slapp med en varning att för framtiden iakttaga mer varsamhet i sitt predikosätt och blef några månader derefter utnämnd till kyrkoherde i Skeppsholms församling. Under utöfningen af denna befattning vann han stort anseende för sina predikningar och sitt embetsnit; men då han kort efter Dippels ankomst började flitigt umgås med dennes anhängare och till många yttrade sin öfvertygelse om sanningen af Dippels åsigt rörande rättfärdiggörelsen, blef han ånyo kallad för konsistorium, och en särskild kommission tillsattes af regeringen 1729 att närmare undersöka förhållandet. Tollstadius försvarade sig dock så väl och var äfven för sina presterliga egenskaper i allmänhet så högt aktad, att han slutligen frikändes i November 1731, sedan han tydligen lagt i dagen, att han ej omfattat Dippels öfriga läror. Några år senare anklagades han likväl åter att hafva drifvit calvinistiskt-dippelska läror om altarets sakrament, men blef äfven nu frikänd 1744 och tyckes sedermera hafva försonat sig med statskyrkan. Han dog 1759 såsom kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar i Stockholm.
Mot slutet af 1730-talet började den pietistiska rörelsen i Sverige att småningom upphöra, men i dess ställe inkom, likaledes från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
