Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof von Dalin, hvilken vi skola återfinna såsom den mest berömde af frihetstidens skalder, var äfven en af de mest framstående bland dess häfdatecknare. I sin »Svea rikes historia från dess begynnelse till våra tider» (den går dock ej längre än till Carl IX:s död), utgifven 1746–1762, antog han, att de nordiska hafvens yta fordom öfvertäckt hela den skandinaviska halfön, med undantag af de högsta bergen, hvilkas ur vattnet uppstickande spetsar bildat ett slags skärgård, som mer och mer hopväxt till ett fastland, i samma mån vattnet sjunkit undan och de mellanliggande bottensträckorna kommit i dagen. I följd af detta antagande ansåg han ock Sveriges historia långt yngre än vanligen uppgifvits och allt hvad föregående häfdatecknare anfört om svenska folkets äldre öden böra såsom sagor utmönstras. Detta hans antagande har visserligen blifvit ur naturvetenskaplig synpunkt vederlagdt, men emellertid hade dock hans historia för sin tid ganska stora förtjenster, emedan den undanröjde en mängd villosatser, införda af Rudbeck och hans anhängare, samt lemnade svenska folket för första gången en på svenska skrifven utförlig och åtminstone vida mer än sina föregångare pålitlig öfversigt af fäderneslandets öden. Den var ock affattad i ett rent och behagligt språk, hvarigenom den erhöll ett stort antal läsare och i sjelfva verket blef det första populära arbete i svenska historien, så att Dalin icke utan skäl erhållit namn af svenska häfdateckningens fader.
En annan berömd häfdatecknare från denna tid är Olof Celsius, son af professorn i österländska språken med samma namn och född i Upsala 1716, slutligen biskop i Lund 1777, vald till ledamot af vetenskapsakademien 1745 och af svenska akademien vid dess stiftelse 1786, död i Februari 1794. Hans »Konung Gustaf I:s historia» utkom 1746–1753 och »Konung Erik XIV:s historia» 1774, hvilka båda arbeten snart öfversattes både på franska och tyska och genom framställningssättets behag ännu tillhöra de yppersta historiska arbeten på svenska språket.
Anders af Botin bör äfven nämnas såsom en bland frihetstidens mest framstående historieskrifvare. Han föddes i Södra Möre af Kalmar län 1724, blef kammarråd 1762, adlad 1767, ledamot af vetenskaps-akademien 1770, af vitterhets-akademien 1773, af svenska akademien 1786, död 1790. Hans »Utkast till svenska folkets historia», 1757–1764, lästes med stort nöje af hans samtida och inger ännu ett ganska fördelaktigt begrepp både om författarens kunskaper och om hans framställningsgåfva.
Sven Bring, år 1769 adlad med namnet Lagerbring, hvarunder han är mest känd, intager bland de svenska häfdatecknarne under denna tid det främsta rummet med hänseende till vetenskaplig forskning, ehuru han i stilistiska förtjenster är underlägsen både Dalin, Celsius och Botin. Han var född i Skåne 1707, der fadern Ebbe Bring var kyrkoherde, blef professor i historien vid universitetet i Lund 1743, ledamot af vitterhetsakademien 1754, erhöll kansliråds titel 1770, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
