Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna - Emanuel Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har han i April 1745 beskrifvit på följande sätt: »På ett spisqvarter i London och som vanligt i enskildt rum åt jag min middag och med stark matlust. Efter måltidens slut utbreddes ett töcken för mina ögon, men jag såg golfvet betäckt med ohyggliga kräldjur, ormar, paddor m. m. Jag blef förskräckt, ty jag var vaken och vid fullt medvetande. Mörkret skingrades derpå, och jag såg då i ett hörn sitta en purpurklädd man, som sade: »Ät icke så mycket!» hvarvid åter en dimma bredde sig öfver mina ögon, och när den försvann, var ock mannen försvunnen. Natten derpå instälde han sig åter och sade: »Jag är Gud, Herren, verldens skapare och återlösare. Jag har utvalt dig att för jordens folk utlägga den Heliga skrifts andeliga mening, och jag skall sjelf förestafva hvad du skall skrifva.» Från denna stund öppnades min själs ögon att också vid fullt vakande tillstånd kunna se hvad i andra verlden förehades, och jag fick tillåtelse tala med englar och andar.»
Denna beskrifning å den första uppenbarelsen gifver ett slags klav till de öfriga. Att den inträffade efter en stark middag och började med ett töcken, som bredde sig öfver andeskådarens ögon, antyder tillräckligt, att denne då ej var i fullt vakande tillstånd, ehuru han sjelf trodde det, och uppenbarelsens fortsättning under följande natten var omisskänneligen en dröm. Den verkade emellertid så lifligt på Swedenborgs inbillning, att han från denna stund ansåg sig vara af Gud utsedd att meddela menskligheten de högsta och vigtigaste sanningar, hvilka dittills varit för menniskorna dolda, samt att han för detta ändamål blifvit utrustad med den särskilda förmågan af omedelbart umgänge med andeverlden. Sjelf var han fullt öfvertygad om verkligheten både af denna förmåga och af de andesyner, hans till ytterlighet stegrade inbillning dagligen för honom framstälde. Enligt hans egen uppgift var detta andeskåderi tvåfaldigt. Ena slaget af detsamma bestod deri, att hans ande kunde besöka de dödes boningar, de saliges såväl som de osaliges, samt af hvad han der förnam inhemta höga och öfvernaturliga kunskaper. Det andra åter bestod i andarnes eller englarnes besök hos honom. Sådana besök trodde sig Swedenborg ofta få mottaga och äfven till viss grad ega makt att tillkalla aflidne personers andar, för att af dem erhålla kunskap om hvarjehanda ting. Enligt hans lära stodo alla menniskor i lika innerlig förbindelse med andeverlden, men utan att sjelfva känna det, och skilnaden mellan honom och andra var blott den, att hans innersta var öppnadt, så att han, redan under sitt jordiska lif, såg sig i englarnes sällskap och af dem betraktades såsom sådan. Menniskan hade ett yttre och ett inre minne. Det förra egde hon såsom hörande till den yttre verlden, det senare i kraft af sitt sammanhang med andeverlden. I detta inre minne förvarades äfven allt som försvunnit ur det yttre, och intet ginge förloradt af menniskans alla föreställningar. Efter döden utgjorde erinringen om allt, som någonsin kommit i menniskans själ, till och med om det, som fordom varit dunkelt för henne sjelf, hennes lifs fullständiga bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
