Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna - Emanuel Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven spefoglar kommit för att göra narr af den gamle andeskådaren, att, när han, oförbehållsamt som ett uppriktigt barn, begynte omtala de underligaste saker från andeverlden, glömde spefoglarne både att skratta och drifva gäck, utan sutto lyssnande med öppen mun. Det var, som hade ensamt hans blick egt förmåga att bjuda dem tystnad».
Också har man aldrig beskylt Swedenborg att bedraga med diktade andesyner, huru många olika förklaringar man än gifvit öfver dessa. Den sannolikaste, så väl som den bäst uttryckta, är väl den, som blifvit framstäld af Herder, hvilken, sjelf skald och religionstolk af hög ordning, äfven bäst bort kunna uppfatta och bedöma den svenske siaren. »Swedenborg», säger Herder, »tänkte i bild såsom alla skalder och konstnärer. Hans mäktiga inbillning skänkte färg och gestalt åt hans inre föreställningar, som derigenom framträdde lefvande. Han var sjelf bedragen, hans själs innersta tankar framstodo, honom omedvetet, i symbolisk drägt; hans andeverld utgjordes af dessa tankebilder, flyttade utom honom, såsom hägringar och lätta luftgestalter från fantasiens himmel.»
Om Swedenborgs personlighet har man flera beskrifningar. Enligt dem hade han ett särdeles behagligt yttre. Växten var medelstor och magerlagd, men starkt byggd, hufvudskålen välbildad, ansigtsfärgen något mörk, ansigtsuttrycket tankfullt, men vänligt, ögonen blå, lifliga, icke sällan strålande, i synnerhet när han trodde sig tala med andar; drägten i hvardagslag en beqväm nattrock, i sällskap en lång ljusblå eller gredelin sammetsrock, med manchetter, svarta tafts-knäbyxor, silkesstrumpor och skor med stora guldspännen, dertill värja vid sidan och en käpp med guldknapp i handen. Till lynnet var han glad och förnöjsam, utom efter samtal med onda eller olyckliga andar, då hans ansigte bar tydliga spår af deltagande och sorg. Mot sin omgifning var han mild och öfverseende samt välvillig mot alla, jemte det han var i hög grad samvetsgrann och ordhållig. Långt skild från envishet och rätthafveri, undvek han tvister och gjorde inga ansträngningar för att vinna anhängare. Han var ingen folkskygg enstöring, utan mottog både besök och bjudningar, äfven till hofvet, samt deltog i umgänget med lättheten och behaget af en bildad sällskapsman. Han talade något långsamt, emedan han började stamma, om han talade fort, men alla lyssnade uppmärksamt till de väl lagda orden. Han älskade musik och trifdes gerna i bildade fruntimmers sällskap. I sin ungdom hade han, under vistandet i Polhems hus, fattat en liflig böjelse för dennes 14-åriga dotter Emerentia, till hvilken han ock friade, och både fadern och Carl XII gynnade hans frieri. Till sådana förespråkare vågade hon icke säga nej, men ett annat tycke kom henne att sörja öfver denna förbindelse så djupt, att lynne och helsa deraf ledo. När Swedenborg upptäckte förhållandet, frisade han henne från det gifna löftet, lemnade Polhems hus och ingick sedermera aldrig någon ny kärleksförbindelse.
År 1770, vid 82 års ålder, företog Swedenborg åter en utländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
