Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna - Emanuel Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven spefoglar kommit för att göra narr af den gamle
andeskådaren, att, när han, oförbehållsamt som ett
uppriktigt barn, begynte omtala de underligaste
saker från andeverlden, glömde spefbglarne både att
skratta och drifva gäck, utan sutto lyssnande med
öppen mun. Det var, som hade ensamt hans blick egt
förmåga att bjuda dem tystnad».
Också har man aldrig beskylt Swedenborg att bedraga
med diktade andesyner, huru många olika förklaringar
man än gifvit öfver dessa. Den sannolikaste,
så väl som den bäst uttryckta, är väl den, som
blifvit framstäld af Herder, hvilken, sjelf skald och
religionstolk af hög ordning, äfven bäst bort kunna
uppfatta och bedöma den svenske siaren. »Swedenborg»,
säger Herder, »tänkte i bild såsom alla skalder och
konstnärer. Hans mäktiga inbillning skänkte färg och
gestalt åt hans inre föreställningar, som derigenom
framträdde lefvande. Han var sjelf bedragen, hans
själs innersta tankar framstodo, honom omedvetet,
i symbolisk drägt; hans andeverld utgjordes af dessa
tankebilder, flyttade utom honom, såsom hägringar
och lätta luftgestalter från fantasiens himmel.»
Om Swedenborgs personlighet har man flera
beskrifningar. Enligt dem hade han ett särdeles
behagligt yttre. Växten var medelstor och
magerlagd, men starkt byggd, hufvudskålen välbildad,
ansigtsfärgen något mörk, ansigtsuttrycket tankfullt,
men vänligt, ögonen blå, lifliga, icke sällan
strålande, i synnerhet när han trodde sig tala med
andar; drägten i hvardagslag en beqväm nattrock, i
sällskap en lång ljusblå eller gredelin sammetsrock,
med manchetter, svarta tafts-knäbyxor, silkesstrumpor
och skor med stora guldspännen, dertill värja vid
sidan och en käpp med guldknapp i handen. Till lynnet
var han glad och förnöjsam, utom efter samtal med onda
eller olyckliga andar, då hans ansigte bar tydliga
spår af deltagande och sorg. Mot sin omgifning
var han mild och öfverseende samt välvillig mot
alla, jemte det han var i hög grad samvetsgrann och
ordhållig. Långt skild från envishet och rätthafveri,
undvek han tvister och gjorde inga ansträngningar
för att vinna anhängare. Han var ingen folkskygg
enstöring, utan mottog både besök och bjudningar,
äfven till hofvet, samt deltog i umgänget med
lättheten och behaget af en bildad sällskapsman. Han
talade något långsamt, emedan han började stamma, om
han talade fort, men alla lyssnade uppmärksamt till
de väl lagda orden. Han älskade musik och trifdes
gerna i bildade fruntimmers sällskap. I sin ungdom
hade han, under vistandet i Polhems hus, fattat en
liflig böjelse for dennes 14-åriga dotter Emerentia,
till hvilken han ock friade, och både fadern och Carl
XII gynnade hans frieri. Till sådana förespråkare
vågade hon icke säga nej, men ett annat tycke kom
henne att sörja öfver denna förbindelse så djupt, att
lynne och helsa deraf ledo. När Swedenborg upptäckte
förhållandet, frisade han henne från det gifna löftet,
lemnade Polhems hus och ingick sedermera aldrig någon
ny kärleksförbindelse.
År 1770, vid 82 års ålder, företog Swedenborg åter en utländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
