Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid återkomsten till Sverige 1740 fann Dalin många förändringar hafva inträffat under hans frånvaro. Hattpartiet hade kommit till välde, Carl Gyllenborg var kanslipresident och krig med Ryssland var dagens lösen. Nu utgaf Dalin »Sagan om hästen», som väckte ett ofantligt uppseende och bifall samt framkallade en stor mängd efterhärmningar. Med mycken humor framstälde författaren i denna saga under bilden af en häst det svenska folkets öden från unionstiden ända till Carl XII:s död samt gaf deri luft åt sin varma beundran för hjeltekonungen, likasom ökad fart åt den då rådande sinnesstämningen att från Ryssland utkräfva hämd för hvad det beröfvat Sverige. Ett annat arbete af honom, kalladt »Aprilverk om vår härliga tid», i särdeles lediga verser och innefattande ett qvickt skämt öfver då rådande förhållanden, väckte likaledes ett oerhördt uppseende. Den beryktade Sinclairs-visan, hade under tiden i hög grad bidragit att sätta massans sinnen i krigisk jäsning, och Dalin saknade icke heller entusiasm för svenska vapnens ära, men uttalade den dock ej förr än efter slaget vid Villmanstrand, hvilket gaf honom anledning till ett skaldestycke i varmt, kraftfullt språk.
Det poetiska arbete, i hvilket Dalin företrädesvis uttalade sina åsigter om sin samtids politiska förhållanden och sitt fäderneslands dåvarande författning, var emellertid den länge såsom hans mästerstycke ansedda episka dikten »Svenska friheten», i fyra sånger, hvilken då utan jemförelse intog höjden af svensk skaldekonst. Den kom också i särdeles läglig tid för Hattarne, hvilka då befunno sig i yttersta förlägenhet, i följd af den jemmerliga utgången på deras krigstillställning. Nu blef Dalins arbete ett väckelserop till de modfälde och en kraftig maning till nya ansträngningar för att värna Sverige och upprätthålla dess stora minnen. Det mottogs ock med allmän hänryckning och gaf ständerna en ny anledning att utmärka författaren. De gåfvo honom det här ofvan omnämnda uppdraget att skrifva Sveriges historia, och denna utmärkelse följdes snart af flera andra. Han blef 1751 genom Tessins förord utsedd till lärare åt Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, dåvarande arfprinsen, sedermera konung Gustaf III, samma år tillika adlad, då han antog namnet von Dalin, samt 1753 kansliråd.
Hans ställning vid hofvet var emellertid till en början ingalunda behaglig, emedan han hade svårt att sätta sig in i den lekmetod, Tessin infört för prinsens uppfostran, och ännu svårare att öfvervinna den motvilja Lovisa Ulrika mot honom hyste. Båda delarne lyckades dock efter hand, och han vann icke allenast sin lärjunges synnerliga tillgifvenhet, utan såg äfven moderns ovilja öfvergå till afgjord bevågenhet. Sjelf öfvergick Dalin ock nu från Hattarne till hofpartiet och var, såsom i det föregående är pmtaladt, så verksam för detta parti, att han vid 1756 års riksdag förlorade sin lärarebefattning och förbjöds, vid strängaste ansvar, att visa sig vid hofvet eller ens nalkas de ställen, der de kungliga personerna vistades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
