Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långvarig, ty redan sju månader derefter afled Fabricius och lemnade sin unga enka i en sorg, hvilken hon sjelf på det mest rörande sätt beskrifvit.
Efter sin mans död och sedan hon öfvervunnit den första häftigheten af sin sorg, återvände hans enka, hvilken såsom sådan återupptog sitt adeliga familjenamn, till Stockholm, det hon likväl i sin dåvarande sinnesförfattning fann allt för bullersamt, hvarföre hon valde sin bostad i ett torp på Lidingön, der hon ostörd fick rufva öfver sin bittra sorg. Här uppstod den samling af dikter, som under namn af »Den sörjande turturdufvan» först ådrog henne en allmännare uppmärksamhet.
Efter ett års förlopp nödgades hon emellertid, i följd af iråkad sjuklighet, återvända till Stockholm för att söka läkarevård. Här utgaf hon från 1744 till 1753 flera dikter, och denna tid utgör första perioden af hennes författareskap, medan hon ännu qvarstod på den äldre svenska skaldeskolans grund och innan hon mottagit någon märkbarare inverkan af de franska mönstren och af Dalinska skolan.
Fru Nordenflycht hade nu blifvit helt och hållet författarinna, som lefde af sin penna. En vändpunkt i hennes poetiska lif och verksamhet inträffade 1753, då hon kom i beröring med en krets af samtida, men yngre litteratörer, för hvilka hon snart blef den sammanhållande medelpunkten. De mest framstående bland dessa voro de sedermera så berömde skalderne grefvarne Creutz och Gyllenborg, af hvilka den senare gifvit en ganska anslående skildring af detta poetiska samlif. Ur fru Nordenflychts umgängeskrets hade bildat sig ett vittert sällskap, i hvilket, berättar Gyllenborg, »äfven Creutz och jag ingått, för att vinna något anseende hos allmänheten, och vi anhöllo hos den svenska sånggudinnan att vilja åtaga sig sällskapets öfverinseende. Fru Nordenflycht kunde ej neka denna uppmuntran för unga vitterhetsidkare, men önskade att sällskapet ville samlas hos henne. I hennes hus reviderades ock våra arbeten, och jag kan aldrig glömma de roliga stunder vi derunder tillbragte. Vi ansågo hvarandras snillefoster såsom våra egna, logo åt våra misstag och voro de första som erkände dem. Rättelser meddelades utan högmod och antogos med nöje och utan förödmjukelse. Våra sammankomster slutade med en souper hos vår värdinna, dervid hon visade sig likaså behaglig, som hon varit det vid skrifbordet, alltid intagande sitt rätta ställe, hvarhelst man kunde henne finna. Timmarne försvunno under ett roligt skämt och infall, som icke voro studerade, och kretsen af min varelse utvidgades så väl i anseende till känslan som tankarne.»
De dikter, fru Nordenflycht författade vid denna tid, röja omisskänligt det nya inflytande, under hvilket hon stält sig. De båda grefvarne fullbordade, hvad Fabricius begynt, att inviga sin vittra värdinna i den franska litteraturen, och hennes dikter från denna tidpunkt vittna icke allenast om en vidsträckt bekantskap med Frankrikes då mest populära filosofiska och estetiska skrifter, utan äfven om en lyckad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
