Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningar besteg tronen, Han var under åren 1751–1756 nästan dess ende anhängare inom rådkammaren, men sedan revolutionsplanen 1756 misslyckats och hofvets makt och anseende blifvit nedsatta, samt likaså Hattarnes efter det misslyckade pomerska kriget, öfvergick Löwenhielm 1764 till Mössorna, hvilka 1765 gjorde honom till kanslipresident. Vi hafva i det föregående visat huru han såsom sådan ej blef så inflytelserik, som man af hans många framstående egenskaper kunnat vänta. Han innehade ock ej länge detta embete, ty han afled hastigt den 7 Mars 1768.
Carl Fredrik Scheffer till Tyresjö, son af d. v. landshöfdingen, sedermera presidenten i Svea hofrätt, friherre Peter Scheffer och sonson af den i det föregående omnämnde ryktbare juristen och fornforskaren Johannes Schefferus, var född i Nyköping 1715 och utmärkte sig genom öfverlägsna själsförmögenheter så tidigt, att han redan vid 17 års ålder erhöll förtroende att föra rådsprotokollet. Sedermera fick han under fyraåriga utländska resor öka sina kunskaper och sin verldskännedom, deltog i 1738 års riksdag och ansågs redan då såsom en af de mest lofvande framtidsmännen, sändes 1743 vid 28 års ålder såsom svensk minister till Paris, blef kansliråd 1746 och riksråd i Okt. 1751. Under striden mellan konungen och rådet 1751–1756 var Scheffer en af rådspartiets ifrigaste anhängare, hvarföre han ock af konungaparet betraktades såsom en afgjord motståndare, men af rådet och ständerna såsom en frihetens och fosterlandets kraftige, vältalige och frimodige försvarare. Öfvertygelsen härom förmådde ock ständerna vid 1756 års riksdag att utse Scheffer till kronprinsens guvernör i stället för den af konungen förordade Stromberg. I denna befattning var han särdeles ovälkommen för konungen och i synnerhet för Lovisa Ulrika, som gjorde allt för att äfven meddela sonen sin ovilja mot den nye guvernören. Denne förstod likväl efter hand alltmera vinna den unge prinsens förtroende, och under Scheffers ledning blef prinsen märkbart uppmärksammare än förut samt bortlade åtskilliga oarter, hvilka man hos honom anmärkt. Det förtroende, Scheffer nu hos honom vann, bibehöll sig ock så, att sedan Gustaf III blifvit konung, hade under de första åtta åren af hans regering ingen så stort inflytande hos honom som hans förre guvernör.
Scheffer hade likväl då för länge sedan frånträdt sin förkärlek för frihetstidens statsskick. Omvändelsen inträffade under 1760–1762 årens riksdag, då han först i Febr. 1761 nödgades träda ut ur rådet och sedermera i Juli samma år dit åter inkallades. I April 1762 nedlade han sin befattning såsom kronprinsens guvernör och kort derefter äfven den enahanda befattning han haft hos kronprinsens yngre bröder Carl och Fredrik Adolf. Vid 1765 års riksdag måste Scheffer för andra gången lemna sin rådsplats och ehuru han 1769 anmodades återtaga densamma, kunde han härtill ej förmås. Han hade nu blifvit en bestämd anhängare af konungahuset och dess maktutvidgnings-planer samt ifrig förfäktare af en stark konungamakt, ehuru han ej ville drifva den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
