Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1771, 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på min personliga del ankommer, att samla edra strödda sinnen, förena edra åtskilda hjertan, för att sluta i en lycklig stund för riket detta riksmöte, till hvars begynnelse jag önskar eder den Högstes välsignelse.»
Detta tal, det vältaligaste och vackraste som hörts från tronen sedan Gustaf Adolfs afskedstal före afresan till Tyskland, gjorde ock det lifligaste intryck, och ständerna skyndade att besluta dess tryckning och utdelande till hvarje socken i riket.
Den enighet, hvartill konungen så vältaligt uppmanat och hvilken han trott kompositionen kunna bereda, ville dock ej infinna sig. De ryske och engelske ministrarne funno den ingalunda lämplig för sina afsigter, och den stora skara riksdagsmän, för hvilka partistriderna varit en indrägtig inkomstkälla, ville lika litet se dem upphöra. Dessutom hade den gamla striden mellan adeln och de ofrälse stånden börjat under och efter sista riksdagen föras med allt större bitterhet. De synnerligast inom borgare- och bondestånden rådande Mössorna ville ej underkasta sig en öfverenskommelse, ingången af några adeliga partiledare och genom hvilken de ansågo sig beröfvade en säker framgång vid riksdagen. Denna öfverenskommelse var, sade de, träffad mellan partiledare å riddarhuset endast för att få dela makten sig emellan och tillbakavisa de ofrälse ståndens rättmätiga fordringar. I en mängd stridsskrifter framstäldes derföre kompositionen såsom »en riksförderflig enighet» och i synnerhet klandrades den såsom ett sätt att undandraga brottslige styresmän deras välförtjenta straff, hvilket partiilskan ej kunde smälta.
Mössorna begagnade ock sin öfvervigt inom borgare- och bondestånden att vid fullmaktsgranskningen befria sig från åtskilliga för dem misshagliga personer, utan afseende på, om dessas fullmakter voro af regeringen godkända eller icke, och äfven inom presteståndet, ehuru först efter långvariga strider, begagnades denna granskning att betrygga Mössornas seger. När nu ändtligen fram i Juli månad fullmakternas granskning var slutad, så att utskottsvalen kunde begynna, visade det sig genast huru föga samvetsgrant man iakttog det vid kompositionen träffade aftal. I stället att i sekreta utskottet låta en tredjedel af ledamöterna tagas från motpartiet, insatte borgareståndet der ingen enda af hattpartiet, hvarefter äfven adeln förklarade sig fritagen från det utfästa vilkoret, men insatte dock fyra bland Mössornas mest ansedde ledare, Ridderstolpe, Rudbeck, kammarherrn Fredrik Ulrik von Essen och bruksegaren Clas de Frietzky. Till gengäld läto ock presterne fyra Hattar, dock bland de mindre betydande inom ståndet, inkomma i utskottet, der emellertid Mössornas öfvervigt nu var gifven.
I öfverensstämmelse med kompositionen föreslog dock generalmajor Christian Joachim Klingspor den 20 Juli å riddarhuset, att de vid föregående riksdagen entledigade riksråden skulle försäkras om ständernas förtroende och de två äldste bland dem kallas att i rådet intaga de rum, som blifvit lediga genom riksrådet Carl Otto Hamiltons död i April 1770 och Hans Henrik von Liewens utnämning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
