Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1771, 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag än det, som vore inom och af rådkammaren beslutadt samt vederbörligen kontrasigneradt. Konungen anmärkte, att de fyra riksrådens närvaro visade rådets bifall till förslaget; men Sebaldt invände, att han ej kunde betrakta dem annorlunda än såsom konungens enskilda vänner, icke som en rådsförsamling, samt begärde att få förslaget framstäldt i ett formligt rådsprotokoll. Konungen utbrast då: »Mitt ord kan väl vara lika godt som ett stycke papper!» men Sebaldt förblef obeveklig och sammanträdet upplöstes. Sebaldts anmärkningar hade emellertid verkat äfven på preste- och bondeståndens talmän, hvilka, sedan de utkommit ur rummet och fått tillfälle att rådgöra med hvarandra, begärde nytt företräde, hvilket de ock genast erhöllo, då de återtogo sitt löfte och förklarade sig instämma med Sebaldt. Också blef konungens förslag icke framfördt till något af de ofrälse stånden.
Hans försök att uppträda såsom medlare mellan stånden hade emellertid nu blifvit afvisadt; men det låg icke i hans natur att låta sig nöja härmed. Han beslöt att från ständerna vädja till hela sitt folk. Den 2 December aflemnade han till rådet det tal, han hållit till talmännen, och några dagar derefter tillkännagaf han sin önskan att låta trycka det, emedan han af tryckta skrifter inhemtat flera förtydningar, som deraf blifvit gjorda. Rådet anmärkte, att, enligt ett ständernas bref år 1769, konungens tal icke kunde införas i rådsprotokollet och följaktligen icke heller till tryckning utlemnas förr, än det kommit till riksens ständers kunskap. Konungen fogade sig derefter, och talet blef, jemte rådsprotokollen, nedskickadt till sekreta utskottet, der det likväl icke föredrogs förr än den 17 December i det sista sammanträde, utskottet hade före julferierna, då det blef bordlagdt, hvarigenom ett uppskof på mer än tre veckor skulle förorsakas. Under tiden blef likväl talet tryckt i Örebro och sedermera äfven i flera andra städer samt mottogs i allmänhet med stort bifall. Konungen ensam tycktes ömma för folkets nöd, då ständerna blott förnötte tiden med tvister utan slut. Den grundsats, som under det dåvarande regeringssättet gjort sig gällande, att afskära hvarje omedelbar beröring mellan konung och ständer, stod för mycket i strid med förhållandena under hela den föregående tiden för att vinna något fastare stöd i den allmänna meningen. Alla Sveriges store konungar hade just genom sin personliga samverkan med ständerna uträttat de storverk, som ännu lefde i folkets minne, och nu ville ständerna icke ens höra, när konungen uppmanade dem till endrägt och varnade dem för följderna af deras söndringar. Man vågade ock redan i tryck uttala, att Sverige hade att välja emellan att återgå till Gustaf Adolfs tider eller fortgå till ett förfall lika med Polens, ty det hade just varit lagarnes ständiga förändring och konungamaktens ständiga inskränkande, som bragt Polen i olycka.
Vid riksdagen uppfattade man deremot förhållandena helt annorlunda. De ledande bland ständerna hade ej svårt att inse den fara, som hotade deras makt och möjligen sjelfva regeringssättet, om konungen finge ställa sig i omedelbar beröring med ständerna, och de funno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
