Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänhet rådde missnöje hos officerarne vid garnisonsregementena, och detta stegrades ytterligare vid underrättelsen att landtregementen skulle inrycka för att ur gardets hand taga vakten och vården om hufvudstaden. Bland öfrige officerare, som för riksdagens skull uppehöllo sig i Stockholm, funnos äfven många, som önskade en förändring i statsskicket, och Svenska Botten bildade fortfarande en föreningspunkt för det konungska partiet. Ännu var det likväl högst få, som hade kunskap om hvad som förehades; men nu, då utförandets stund var inne, måste flere invigas i förtroendet.
Tisdagen den 18 skedde förberedelserna till det afgörande steget. Den franske ambassadören försköt nu utan tvekan så mycket penningar han kunde uppbringa. På förmiddagen besökte konungen vaktparaden på Arsenalsgården, der också i staden varande officerare på hans befallning infunnit sig, såg på exercisen och gick sedan genom leden under vänliga ord till manskapet. På aftonen öfvervar han en repetition af operan »Tetis och Pelé» samt tycktes helt och hållet upptagen deraf. Vid den derefter följande stora soupern, hvilken han gaf åt en mängd personer af alla partier, var han den muntraste och ledigaste af hela sällskapet. Han var likväl långt ifrån att hysa det lugn, som han visade, och han vidtog åtgärder för den händelse, att det skulle sluta med nederlag och död. Sina hemligaste papper, som vid sådan utgång kunnat blifva farliga för mången, undanskaffade han, och icke blott för sina vänners säkerhet, utan äfven för deras heder hade han sinne och omtanke i dessa stunder af sådan oro. Nu, liksom 1766, hade Frankrikes konung velat sträcka sin frikostighet till de afsatta svenska riksråden, och Nils Bielke hade genom ambassadören fått anbud af en årlig pension. Han underrättade sin egen konung derom, på samma gång han med högsinnad stolthet förklarade, att han icke kunde mottaga detta slags välgerningar af någon främmande öfverhet, till hvars tjenst han icke visste sig hafva gjort någonting. Konung Gustaf, som fick detta Bielkes bref just den oroliga 18 Augusti, sände det genast till Vergennes, med en biljett af innehåll, att detta bref gjorde Bielke för mycken heder, att konungen skulle utsätta det för att gå förloradt under en så farlig dag, som morgondagen skulle blifva. De känslor af tacksamhet, han vore grefve Bielke skyldig, kunde ej bättre rättfärdigas än genom dennes uppförande. »För öfrigt», tillade konungen, »beder jag eder, min grefve, att för konungen, eder herre, betyga min erkänsla för den ståndaktiga vänskap han egnat mig och säga honom, att jag i morgon hoppas visa mig värdig en så trogen vän. Min goda sak och den gudomliga försynen skola uppehålla mig; men om jag faller, så hoppas jag, att hans vänskap skall utsträcka sig till dem, som jag lemnar efter mig, och att en broder, hvilkens mod och tillgifvenhet visat sig på ett så lysande sätt, samt de tappre undersåtar, som för mig och fäderneslandet hafva uppoffrat allt, icke skola blifva öfvergifna af min kronas äldste bundsförvandt.»
Under den följande natten, likasom under den föregående, begaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
