- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Nionde bandet. Gustaf III. Gustaf IV Adolf /
51

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trohetsed samt upprepade sin försäkran att vilja åter upplifva de gamla lagarne och den rätta friheten. Efter ett besök på Södermalm återvände han öfver Skeppsbron till slottet. Det var ett verkligt triumftåg, under hvilket hans svit oupphörligt tillväxte. Jublande skaror omgåfvo honom och besvarade med välsignelser hans ord, då han den ena gången efter den andra förklarade sin enda afsigt vara att skydda dem och frälsa fäderneslandet.

Under tiden hade sekreta utskottet varit samladt i sina vanliga rum på Riddarhuset. Dess öfverläggningar hade redan fortgått en lång stund, då Essen inkom och medförde en löjtnant Dahlcrona, som aflade berättelse om hvad som tilldrog sig på borggården. Sedan han slutat, begärde Essen endast af landtmarskalken proposition, att utskottet måtte åtskiljas. Landtmarskalken uppmanade samtlige ledamöterna att iakttaga den ed och pligt, de voro skyldige Gud och fäderneslandet, hvarefter detta utskott, som så länge innehaft makten, för alltid åtskildes. Dess ledamötet, som äfven under denna riksdag visat sig så myndige, skingrades åt alla håll, och de fleste tänkte endast på att sätta sig sjelfva i säkerhet. En af dem, borgmästaren Sundblad, vandrade ända ut till Solnaskogen, men hade den oturen att der stöta på en patrull, som skickade honom såsom fånge till högvakten. Äfven några andre, såsom prostarne Wijkman och Kröger, professor Gadolin och ålderman Westin, blefvo arresterade.

Troligen hade det icke gått så lätt att få sekreta utskottet skingradt, om dess ledamot Pechlin varit tillstädes. Han fruktades af konungens medhjelpare såsom den farligaste fienden till deras företag, och Saltza hade i sin plan till revolutionen tillstyrkt att det första steget skulle blifva att arrestera honom. Detta hade emellertid icke skett, och Pechlin befann sig på förmiddagen hemma i sitt hus, det nuvarande norska statsministerhotellet på Blasieholmen, då han fick underrättelse om hvad som händt på slottet. Han skyndade ut och ämnade sig till Skeppsholmen, men såg vindbryggan redan vara uppdragen. Strax derpå blef han varse konungen, som med sin svit red till artillerigården. Han sökte då öfverståthållaren Rudbeck, men fann honom icke hemma. Då skyndade han till grefve Hessenstein, som bodde vid Drottninggatan och ville förmå honom att vara sig följaktig till sekreta utskottet; men Hessenstein hade redan fått konungens biljett, som befalde honom komma till artillerigården och mottaga öfverbefälet, och ehuru han förklarade, att han icke skulle mottaga detta befäl eller aflägga någon ny ed, så ansåg han sig likväl ej kunna underlåta att infinna sig på konungens bud. Pechlin gick då till Rosenbad och legde der en båt som förde honom öfver till Riddarhuset; men då han der fann en stark vakt vid porten, lät han ro sig till Liljeholmen, gick der i land och fortsatte sin väg till fots, till dess han träffade en bonde, som kom åkande från staden, hvilken han vidtalade att skjutsa sig derifrån.

Mössorna hade satt sin förhoppning till de anryckande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:47:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/9/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free