Print (PDF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Gustaf III.
garne, men konqngen sände generalmajoren och
landshöfdingen Anders Henrik Ramsay dem till mötes,
med’befallning att de skulle återvända till sina
hem. Dq särskilda kompanierna hade ännu icke hunnit
^förena sig. Ranjsay träffade några af 4em redan samma
eftermiddag och andra följande dagen. Det mötte inga
svårigheter för honom? att göra sig åtlydd, utan de
aflade den nya eden,och återvände. Deras befälhafvare,
öfverstelöjtnanten Clas Cederström, blef arresterad,
men frigafs, så snart han undertecknat eden. Äfven
Södermanländingarne hade fått order att vända om och
åtlydt befallningen.
Medan konungen ännu var qvar på artillerigården,
hade han sändt sin kammarherre, baron Gustaf Johan
Ehrensvärd, att inbjuda de främmande sändebuden
till middag på slottet. Danske ministern var
icke i staden, och ryske, engelske och preussiske
ministrarne ursäktade sig, att de icke kunde komma;
men då inbjudningen förnyades genom hof-kanslern
Sven Bunge, instälde de sig. Efter sin återkomst
till slottet förklarade konungen för de församlade
diplomaterne, att det steg. han tagit framtvingats af
den fara, som hotat hans person och statens säkerhet,
samt båd dem försäkra sina hof, att ingen förändring
skulle inträffa i hans önskan att lefva i fred och
endrägt med alla makter och i synnerhet med sina
grannar. Han tillade, att det var för sändebudens
egen säkerhet; som han bedt dem komma till slottet,
i fall någon orolighet skulle inträffa; men att
han nu lemnade till deras eget väl, om de ville
återvända till sina hotell eller stanna qvar på
slottet såsom hans gäster. Den franske ambassadören
lyckönskade konungen med synbar tillfredsställelse;
de öfrige tego och den engejske ministern inskränkte
sig till att begära pass för en kurir, med hvilken han
kunde afsända till sitt hof den förklaring konungen
nyss afgifvit. Konungen svarade, att han skulle få
det, så snart statens säkerhet tillät den spärrade
samfärdselns frigifvande, och lofvade, att ingen fore
honom, skulle få affärda kurir. Ingen af ministrarne
begagnade anbudet att fä stanna på slottet, utan alla
återvände till sina bostäder. Man var icke utan oro
för hvad Ostermann och Goodricke kunde företaga sig;
inen de båda ministrarne, som icke vidare hade några
penningar att utgifva och icke fått några föreskrifter
från sina hof för den händelse, som nu inträffat,
förblefvo passiva åskådare af den statshvälfning,
som tillintetgjorde deras inblandning i Sveriges inre
angelägenheter.
Konungens em tanke inskränktes emellertid icke till
hufvudstaden. Skrifvelser utfärdades, hvarigenom
högsta befälet öfver krigsmakt och embetsmän uppdrogs
åt prins Carl inom Skåne, Halland, Bleking, Bohuslän
och Småland, samt åt prins Fredrik Adolf inom
Öster- och Vestergötland, Södermanland, Nerike och
Vermland. Till Fersen afsändes hans vän hofmarskalken
grefve Fredrik Ulrik von Rosen med ett egenhändigt
bre/, i hvilket konungen på heder och tro försäkrade
den myndige partiledaren, .att han icke ville göra sig
enväldig, begärde af honom det understöd, som hans
stora anseende och förmåga kunde förläna sakernas
nya ordning, och bad honom begifva sig till prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
