Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne gilladt. Hon vägrade att mottaga grefve Posse såsom utomordentligt sändebud, och ryske ministern i Stockholm arbetade ifrigt på att der åstadkomma en uppresning. En rapport från hertig Carl till konungen af den 28 December 1772 visar ock, att man ej var utan oro för sinnesstämningen i hufvudstaden. »Här och der», heter det i denna rapport, »äro klubbar, hvarest i hemlighet utdelas penningar. Att mycket folk är missnöjdt, är onekligt. De fleste skrikarne äro sådana, som äro ur tjenst och ej haft annan födkrok än att underhållas vid riksdagarne. Ganska visst är ock, att andre af högre värde och uppeggade af främmande ministrar öka missnöjet. Att någon plan finnes, tror jag ej, men man väntar på utländska anfall, för att då med härvarande missnöjde göra en statskupp. Dyrhet och elände i staden äro skäl till missnöje, många dö af hunger, och rödsot och rötfeber rasa.» Dagen efter nyårsdagen troddes vara utsatt till uppresningens utbrott, hvilket dock uteblef.
Från konung Gustafs båda morbröder Fredrik II och prins Henrik kom nu ock det ena hotande brefvet efter det andra, med uppmaningar att framför allt söka ställa ryska kejsarinnan tillfreds och att medgifva jemkningar i den nya regeringsformen, hvarigenom det förra statsskicket skulle i det närmaste återställas; men Gustaf afvisade värdigt och bestämdt alla dessa försök till inblandning i Sveriges inre angelägenheter.
Året 1773 ingick emellertid med mycket hotande utsigter för Sverige. De ryska rustningarna fortsattes, allt flera regementen fingo befallning att närma sig finska gränsen och 74 galerer, hvardera med 400 mans besättning, sades vara bestämda att företaga en landstigning Sverige, medan 40,000 man ryska trupper skulle inrycka i Finland.
Dess försvar hade konungen strax efter statshvälfningen anförtrott åt Sveaborgs grundläggare, fältmarskalken Augustin Ehrensvärd, men han afled redan den 4 Oktober 1772, då generallöjtnanten friherre Berndt Otto Stackelberg fick öfverbefälet derstädes. Garnisonen i Sveaborg förstärktes, landshöfdingarne i Finland anbefaldes att bilda förråd och 10,000 man sammandrogos i Sverige för att öfverföras till Finland.
Äfven från danska sidan kommo nu allt mera hotande underrättelser. Sveriges dervarande minister, friherre Johan Wilhelm Sprengtporten, en äldre broder till Jakob Magnus och Georg Magnus, inberättade, att starka sjörustningar företogos i Köpenhamn och att dessa rustningar skedde på anmaning från Ryssland.
Sverige tycktes sålunda allvarsamt hotas med krig både från Ryssland och Danmark; men till dess lycka hade nu Frankrike och England samma intresse att upprätthålla fredstillståndet i norden. Båda dessa makter hyste samma farhåga för de kejserliga hofvens tillväxande makt och samma missnöje öfver Polens delning samt ville icke tillåta, att ett dylikt öde äfven skulle träffa Sverige. På franska hofvets begäran gjordes derföre från England föreställningar till Sveriges förmån vid hofven i Petersburg, Wien och Berlin, hvarjemte från Frankrike gafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
