Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges inre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och läto sig angeläget vara att genom publiciteten gifva en så stark belysning som möjligt åt Hattarnes syndaregister, utfärdades en tryckfrihetsförordning, hvilken, såsom i föregående del är nämndt, erhöll helgden af grundlag. Regeringsformen af den 21 Augusti 1772 hade emellertid uttryckligen upphäft alla från 1680 intill 1772 såsom grundlag ansedda stadgar, och fråga uppstod nu, om 1766 års tryckfrihetsförordning var derunder inbegripen eller icke. Svea hofrätt, der frågan förekom i anledning af parters påstående att nu såsom tillförene utbekomma rättegångshandlingar och domar, för att till trycket befordras, fann frågan vara af sådan beskaffenhet, att den borde hänskjutas till konungens eget afgörande, hvilket ock skedde. Både inom hofrätten och i rådet var man af olika tankar, huruvida tryckfrihet var öfverensstämmande med det nya regeringssättet eller icke. Flertalet hos båda myndigheterna förklarade sig för den senare åsigten; men sjelf var konungen af annan mening. Han ansåg »tryckfriheten ej vara skadlig genom bruket, utan endast genom sitt missbruk; men att dess gagn öfvervägde detta missbruk. Han hade med mycken uppmärksamhet genomläst tryckfrihetsförordningen af år 1766 och dervid ej funnit någon väsentlig ändring att göra, utom i några få punkter, i följd af 1772 års regeringsform och derigenom inträdda förändringar i regeringssättet.» I öfverensstämmelse med dessa åsigter blef ock tryckfrihetsförordningen af den 26 April 1774 utfärdad.
En annan, mera omtvistad regeringsåtgärd, som ock blef mera olika bedömd, men äfven var af stor förtjenst, var ordnandet af rikets penningerörelse genom realisation af det gångbara sedelmyntet. De senast församlade ständerna hade genom riksdagsbeslutet af den 9 September 1772 öfverlemnat åt konungen att förordna om rikets mynt och finanser. Kort efter riksdagens slut blef ock en finansberedning tillsatt, bestående af sju för insigt i ämnet kända män: riksrådet friherre Melker Falkenberg, regeringsrådet Christian von Olthoff, bergsrådet Samuel Sandels, kammarrådet Anders af Botin, kommerseråden Liljencrantz och Söderling samt bankosekreteraren Schröder. Sex af dem förenade sig om den åsigt, att ingen realisation af bankens sedlar ännu på många år kunde påtänkas; men Liljencrantz var af annan mening och understödde dem med sådana skäl, att han vann konungens förtroende och utnämndes af honom till statssekreterare i det nu upprättade särskilda departementet för handeln och finanserna inom kansliet. Så blef Johan Liljencrantz Gustaf III:s finansminister, och det visade sig snart, att detta var ett godt val. Den vigtiga frågan om ordnandet af rikets penningerörelse fordrade emellertid en långvarig utredning och många öfverläggningar med bankofullmäktige, så att först den 27 November 1776 utfärdades den kungliga förordningen om realisationen, till hvilken vi återkomma vid framställningen af statshushållningen under Gustaf III:s regering.
I nära samband med ordnandet af finanserna stod bränvinsbränningsfrågan, hvilken visserligen äfven var en statshushållningsfråga, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
