Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena 1779-1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högljudt, röjde sig. Efter riksdagens slut var det också denna fråga, som gjorde konungen mesta bekymmer. Han blef ständigt öfverhopad af klago- och böneskrifter från de olycklige, som vid tingen blifvit dömda till mer eller mindre stränga straff för brott emot bränvinsbränningsförordningen. Också hade konungen nu fattat en verklig afsky för hela saken, och det fick äfven generalen friherre Wrangel umgälla, på hvilken, såsom egentlige upphofsmannen till kronobrännerierna, de öfrige, som deltagit deri, skickligt visste att låta det förhatliga deraf återfalla. Tydligt var också, att konungen låtit inleda sig i denna affär utan aning om hela dess omfattning och utan att en klokt genomtänkt plan blifvit uppgjord, hvarföre ock hvarken system eller ordning röjde sig i utförandet. Försnillningarna voro ganska betydliga, och brännerierna, uppförda i största hast, ehuru med stor kostnad, började delvis falla i ruiner. Brännerierna i Umeå, Norrköping, Mariestad, Gripsholm och Stockholm hade brunnit upp. I de aflägsnaste provinserna voro kronomagasinen fylda med bränvin, i brist på afsättning, och i spanmålsmagasinen förstördes spanmålen i brist på skötsel och tillräckligt utrymme. För kronobrännerierna hade 90 tunnor guld blifvit utgifna, hvilka anskaffats genom lån, och dessutom hade derpå blifvit förspilda de 12 tunnor guld, hvilka ständerna åtagit sig såsom årlig kontribution, innan de åtskildes 1772. Försöket att genom kronobrännerierna öka statens inkomster hade för öfrigt blifvit afskydt af hela nationen, så att ingen, utom bränvinsbränningsdirektionen, som dervid hade ett särskildt intresse, gillade detsamma. Konungen fann slutligen för godt att återkalla den sista förordningen, beträffande det stränga straff, som pålades dem, hvilka i smyg brände bränvin, och böterna derför blefvo nedsatta till hälften. Riksrådet tillrådde konungen att utsträcka sin barmhertighet ännu längre och förklara, att allt som blifvit med våld utpressadt af de olyckliga, hvilka öfverträdt bränvinsbränningsförbudet, utöfver det bötesbelopp författningen bestämde, skulle till dessa bötfälde återställas. Förslaget bifölls utan afseende på bränneridirektionens föreställningar; men det visade sig snart, att konungen vid detta tillfälle sträckt sin godhet allt för långt, ty bönderne i landsorterna, mindre återhållne af konungens nåd än förut genom fruktan för de hårda straffen och böterna, drefvo nu lönnbränneri mera oförsynt än någonsin, och bränvinet i kronomagasinen såldes ännu mindre än förut.
Bränvinsbränningsfrågan gaf ock anledning till den första inskränkningen af tryckfriheten under Gustaf III:s regering. En författare, som kallade sig Publicola, hade uti en i Stockholms-Posten införd artikel allvarligen sammanfört de särskilda klagomål, hvartill bränvinslagstiftningen föranledt. Denna tidningsartikel blef genast åtalad. Bokhandlaren Holmberg, innehafvare af det tryckeri, der Stockholms-Posten utgafs, uppgaf såsom författare extra ordinarie kanslisten vid kungliga biblioteket, bokhandlaren Halldin, hvilken, för tillfället borta på landet, efterlystes under trumslag i staden, greps och insattes i Kastenhofs häkte. Målet, först upptaget vid kämnersrätten, rubricerades der såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
