Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena 1779-1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsexpeditionen samt en ledamot i krigskollegium, öfverste Toll, att derom besörja. I sjelfva verket fick denna beredning hela bestyret med rustningarna till det anfall mot Danmark, hvilket konungen länge förberedt, men önskade i det längsta hålla så hemligt som möjligt.
Vid återkomsten från sin italienska resa fann konungen grefve Creutz så omtyckt och berömd, att det väckte hans missnöje. Alla vände sig till honom, många åberopade hans löften eller hans protektion, och detta tyckte konungen ej rätt om. Missnöjet tyckes likväl varit snart öfvergående och i den flitiga brefvexlingen mellan konungen och Creutz finner man föga spår deraf. Länge fick ock ej konungen behålla Creutz såsom kanslipresident, ty han afled redan i Oktober 1785 vid 56 års ålder. Konungen lemnade derefter kanslipresidentembetet obesatt, och grefve Creutz blef den siste innehafvaren af detta embete under hans regering.
Det dröjde flere månader, innan konungen meddelade något förordnande angående förvaltandet af det embete, Creutz innehaft. Ledningen af utrikes angelägenheterna, som egentligen tillhörde detta embete, hade ock i verkligheten varit utöfvad af konungen sjelf, och embetet kunde således utan olägenhet lemnas tills vidare obesatt. Äfven Creutz hade haft föga inflytande å denna ledning och hans utöfning af kanslipresidentembetet hade egentligen bestått i att representera Sverige under öfverläggningarna med de andra makternas sändebud, hvartill han genom sin personliga älskvärdhet var särdeles väl egnad. Ulrik Scheffer hade sålunda varit Sveriges siste verklige kanslipresident och efter hans afgång hade konungen, såsom redan är nämndt, tagit ledningen af utrikes ärendena i egen hand. Äfven i afseende å de inre förhållandena röjer sig från denna tid hos honom större sjelfrådighet än förut, mindre benägenhet att lyssna till erfarne rådgifvares föreställningar och en mera afgjord att i de embetsmän, som egde hans förtroende, hafva verktyg snarare än rådgifvare.
Först den 12 April 1786 inkallade konungen i rådet grefve Johan Gabriel Oxenstierna, som förut innehade närmaste platsen inom kansliet efter kanslipresidenten och redan i September 1782 blifvit »en af rikets herrar», samt friherre Emanuel De Geer, som en längre tid varit svensk minister i Haag, hvilka båda förordnades att »i vissa delar» förestå det lediga kanslipresidentembetet. Några dagar förut, den 6 April, hade hofkanslern friherre Malte Ramel blifvit utnämnd till riksråd, men hofkanslersembetet efter honom blef icke tillsatt under återstående delen af Gustaf III:s regering.
Den nu anmärkta öfvergången till en mera sjelfrådig styrelse, så i inre som yttre hänseende, samt till mera äfventyrliga politiska planer utgör den mest anmärkningsvärda tilldragelsen under det tidskifte af Gustaf III:s regering, som omfattar åren 1779—1786. Denna öfvergång är anmärkningsvärd hufvudsakligen derigenom, att det missnöje, som blifvit väckt af några föregående regeringsåtgärder och synnerligast de olycksaliga bränvinsbränningsförhållandena, men som förut varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
