Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmogen för hvarje tunna spanmål skulle få hemta 12 kannor bränvin och så mycket drank, som plägade falla efter en tunna spanmåls förbränning, hvaremot samtliga kronobrännerierna skulle indragas.
Förslaget vann intet afseende hos ständerna. I bondeståndet yttrades, att inrättandet af sockenbrännerierna kunde hafva en farlig inverkan på sederna, emedan ungdom och tjenstehjon kunde genom en lätt tillgång på bränvin förledas till fylleri; men man trodde, att om ständerna åtoge sig en emot inkomsten af kronobrännerierna svarande bevillning, skulle konungen åter medgifva husbehofsbränning, hvilken låg ståndet mest om hjertat, men hvarigenom fyllerilasten otvifvelaktigt skulle blifvit ojemförligt mera befordrad än genom de föreslagna sockenbrännerierna. I de öfriga stånden tyckes denna fråga icke föranledt någon öfverläggning.
Statsutskottet tillstyrkte en årlig afgift af 18 tunnor guld, motsvarande ungefär 1,200,000 kronor i nuvarande mynt, för friheten att bränna, och konungen lät tillkännagifva, att han ville ingå häruppå, dock under vilkor att ingen bestämd tid utsattes för denna bevillnings utgående, emedan hvad han framför allt befarade var att tvingas sammankalla ständerna, när han sjelf ej fann sådant lämpligt.
Fersen tillstyrkte emellertid den föreslagna bränvinsbevillningen af 18 tunnor guld för en viss tid, högst 8 år; men landtmarskalken förklarade sig ej kunna göra annan framställning, än om ståndet ville medgifva bevillning på obestämd tid, hvilket besvarades med allmänt nej, då Fersen föreslog, att frågan skulle blifva hvilande till nästa riksdag, hvarvid Frietzcky tillade, att, i fall de öfriga stånden ingingo på ständig bevillning, skulle frälset derifrån undantagas, hvilket ock blef adelns beslut.
Preste- och borgarestånden biföllo bränvinsbevillningen på obestämd tid, men bondeståndet beviljade densamma endast för 8 år. När detta tillkännagafs hos adeln, yttrade Frietzcky: »I betraktande af den skada, kronobrännerierna göra landet, samt den nytta, som tillflyter landtmannen genom husbehofsbränningen, skulle jag gerna önska att kunna biträda det ärbara bondeståndet, men som landtmarskalken förklarat, att ingen anledning vore hoppas, det kongl. maj:t skulle göra ändring i sina uppgifna vilkor, så är vägen för oss stängd», hvarföre han tillstyrkte, att en deputation genast måtte till bondeståndet afsändas, som förklarade, »huru högt och uppriktigt adeln ömmade för bondeståndets belägenhet». Såsom man finner, gaf bränvinsfrågan oppositionen inom adeln ett ypperligt tillfälle att stämma bondeståndet fördelaktigt för adeln och motvilligt mot konungen. Också när konungen kort derefter erbjöd allmogen arrende af kronans bränvinsbränningsrättighet, emot afgift till staten, förbjödo »patrioterne», med Fersen och Frietzcky i spetsen, sina bönder att ingå derpå, »emedan de ej ville bidraga till ett sådant landsförderf som bränvinsbränning». Bränvinstillverkning mot afgift till staten var således ett landsförderf, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
