Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgifvandet af fri husbehofsbränning var ett sätt att söka bevara staten från dess förderf! Denna frågas hela behandling vittnar, att den af motståndspartiet inom adeln begagnades såsom ett verksamt medel att hos bondeståndet och allmogen väcka missnöje med konungen och regeringssättet, och att benämningen »patrioter», som tillades Fersen, Frietzky och andra, tillhörande samma parti, och hvilken de länge fått behålla, var temligen oförtjent. Snarare synes den bort tilläggas konungen och dem, som förde hans talan, emedan hans och deras bemödanden tydligen gingo ut på att minska superiet, allenast kronan försäkrades om en inkomst, som för dess behof blifvit oundgänglig.
Konungen vägrade emellertid att mottaga den honom för åtta års tid erbjudna bränvinsbevillning, emedan den utsatta bestämda tiden för dess utgörande åter innebar ett från motståndspartiet inom adeln utgånget försök att tvinga honom till riksdags utlysande vid en tidpunkt, som kunde på förhand beräknas, men som möjligen kunde vara både för honom och riket oläglig. Hvarje sådant försök ansåg han så mycket vådligare, som denna riksdags erfarenhet visat, huru, äfven under det lugnaste tidskifte och ehuru riksdagskallelsen öfverraskat hans motståndare, när de minst väntade den, de likväl så snart hunno ordna sin styrka inom de särskilda stånden, att äfven hans för riket mest gagneliga förslag blefvo förkastade.
Han visade för öfrigt, att det icke var ensamt ömtåligheten om sin makt, som förmådde honom att afböja detta försök, ty i andra hänseenden, hvilka han ej ansåg lika vådliga äfven för riket, var han mera eftergifvande. Så hade han redan vid början af riksdagen, såsom förut är nämndt, medgifvit, att tre stånds beslut fingo gälla såsom rikets ständers och att, när två stånd stannade mot två, frågan vore förfallen, i stället att konungen, enligt 1617 års riksdagsordning, egde besluta såsom honom godt syntes, när stånden stannat i skiljaktiga meningar. Så medgaf han äfven, på adelns begäran, en annan eftergift af sin myndighet. Adeln lade synnerlig vigt på att § 2 i regeringsformen, som innehöll, att konungen egde »ingen förderfva till lif och ära, lem och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömder är», skulle så förstås, att ordet »välfärd» äfven innebar innehafvande embete och tjenst, så att ingen embets- eller tjensteman, vare sig af militär-, civil- eller ecklesiastik-staten, finge utan laga ransakning och dom vid behörig domstol från embete eller tjenst afsättas, med undantag allenast af de i regeringsformen särskildt stadgade förtroendetjenster. Konungen lät genom landtmarskalken gifva adeln tillkänna, att hans egen uppfattning af detta grundlagsstadgandes rätta förstånd öfverensstämde med adelns. I anledning häraf föreslog Fersen, att landtmarskalken och talmännen skulle uppvakta konungen, »för att betyga vår underdåniga erkänsla för dess nådiga förklarande och benägenhet att afhjelpa vårt bekymmer», och förklaringen om grundlagsparagrafens rätta förstånd infördes sedermera i riksdagsbeslutet. Rätta halten af adelns tacksamhet visade sig för öfrigt genom dess beslut i bränvinsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
