Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man, hvaraf öfver halfva antalet rytteri. I Pomern stodo omkring 4,000 man.
Den styrka, hvaröfver Gustaf III nu hade att förfoga, var sålunda betydligt större än den, hvarmed Gustaf Adolf, Carl Gustaf och Carl XII började sina ärorika fälttåg; men det visade sig snart, att hvarken dess härförare kunde jemföras med sina store föregångare eller andan, synnerligast hos befälet, var sådan, som då gjorde de svenska krigarne så ryktbara och så oöfvervinneliga.
Redan i Helsingfors fann konungen tonen bland officerarne icke på långt när sådan han väntat. Det missnöje, som bland dem försports redan vid uppbrottsordernas mottagande, ökades i samma mån de hunno samlas. De ansågo i allmänhet konungen hafva begynt ett anfallskrig, hvartill grundlagen icke gaf honom rättighet, och redan nu började ett rykte spridas, att de ryssar som oroat de finska förposterna i Savolaks, varit förklädda svenskar. Många tviflade ock, att konungen på allvar ämnade begynna ett krig, utan trodde krigsrustningarna endast vara en förevändning för att samla hären, hvilken han trodde vara sig tillgifven, och med dess bistånd få tillökning i sin makt, samt att han gjorde allvar af kriget först när han fann armén icke gynna hans maktutvidgningsplaner.
Det dröjde dock ej länge, innan man måste finna sig öfvertygad, att konungen ämnade föra kriget på fullt allvar. Så snart han, vid ankomsten till Helsingfors den 2 Juli, fick underrättelse om tilldragelserna i Savolaks, förklarade han ryssarne hafva brutit freden samt i följd häraf kriget börjadt. Hans sändebud i Petersburg fick befallning att föreställa kejsarinnan, huru konungen, oaktadt alla de skäl, han hade att beklaga sig, vore färdig att bibehålla freden, om hon ville antaga hans bemedling mellan sig och sultan samt återgifva åt Krim dess sjelfständighet; återställa åt Sverige den del af Finland, som genom freden i Åbo 1743 blifvit till Ryssland afträdd; ersätta alla konungens omkostnader för fälttåget och på ett exemplariskt sätt straffa grefve Rasumoffsky för hans förgripliga uppförande under sin beskickning. Dessa vilkor blefvo, såsom man lätt kunde förutse, icke antagna, utan besvarades af kejsarinnan den 11 Juli med en ganska skarp förklaring, hvari konungens politik allt ifrån hans tillträde till regeringen skildrades med mycket mörka färger. Tillika underrättades svenske ministern i Petersburg Fredrik von Nolcken, att kejsarinnan icke längre erkände honom såsom sådan, utan att han egde afresa inom en vecka.
På denna kejsarinnans förklaring följde en ny från konungen af den 21 Juli, hvaruti han utförligt anförde allt hvad han haft att beklaga sig öfver Ryssland; framstälde så öfvertygande han kunde sina egna fredliga afsigter och huru dessa blifvit störda genom ryska sändebudets bemödanden att rubba Sveriges inre lugn, samt sökte visa, att Ryssland äfven häri gaf ett nytt prof på den förstoringsanda, som verkat Polens fall, underkufvat Krim och gjort Kurland nästan till en rysk provins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
