Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hans död skulle gå öfver ända, en son i späd ålder utan försvar och ett rike, hvilket, sönderslitet i sitt inre, sammanhölls endast af konungen. Han borde således icke för utförandet af någon krigisk bragd äfventyra att se det stora verk förstöras, som gjort honom odödlig.
Dessa föreställningar tycktes göra djupt intryck på konungen, men de gåfvo honom ingen ledning att reda sig ur den vådliga belägenhet, hvari han genom sin obetänksamma krigs- och ärelystnad försatt sig. Tydligen hade han icke förestält sig att i adeln och militären, hvilka han företrädesvis gynnat, finna hätska motståndare just då han gaf dem tillfälle till krigisk utmärkelse, hvilken han ansåg böra mer än något annat vara för svenska ädlingar och krigare lockande och hvarigenom han trodde sig kunna fästa dem närmare vid sin person och förmå dem att glömma de förra riksdagsmisshälligheterna. Det visade sig likväl, att riksdagsstriderna under frihetstiden så öfvervägande lågo i svenska adelns håg, att den hade föga sinne för andra strider.
Under sådana förhållanden kunde ingenting företagas mot fienden. Några strider hade emellertid förefallit, som visat, att modet hos de svenska och finska krigarne icke under den långvariga freden blifvit försvagadt. Gustaf Maurits Armfelt hade den 11 Juli med sin afdelning gått öfver Kymmene elf, öfverrumplat och tillfångatagit den ryska gränsposteringen vid Stora Abborfors samt den 12 Juli framryckt till Pyttis-passet, hvarifrån han den 13 och 14 fortsatt marschen till Högfors, der han fann bron uppbränd och måste stanna till den 17, då han fick bron åter iståndsatt och på aftonen gick öfver elfven samt framkom den 18 till Summa, 2/3 mil från Fredrikshamn. Samma dag på e. m. rekognoscerade Armfelt med några officerare Fredrikshamns fästning, hvarvid han öfverfölls af ett ryskt jägarkompani och var nära att blifva fången. Följande natten utryckte 960 man ryssar ur Fredrikshamn för att öfverrumpla Armfelts afdelning af ungefär samma styrka, men blefvo efter tre timmars strid tillbakaslagne, hvarefter de vid Abborfors qvarlemnade kanonerna afhemtades och vid Summa stäldes i batteri för att deltaga i Fredrikshamns beskjutning.
Under tiden hade en rysk styrka från Villmanstrand framryckt mot St. Michel för att förstöra dervarande magasin och göra en diversion till förmån för det nu af Hastfehr belägrade Nyslott. Den 21 Juli tidigt på morgonen anfölls öfverstelöjtnant Ehrenroth af en vida öfverlägsen rysk styrka vid Kärnäkoski-sundet och kämpade i 3 1/2 timmars tid modigt mot öfvermakten, men måste slutligen draga sig tillbaka. Ryssarne hade dock lidit sådan förlust, att de ej förföljde de vikande finnarne, utan lemnade sundet, som åter besattes af Ehrenroth.
Det beslutade anfallet mot Fredrikshamn skulle nu verkställas, och den 24 Juli lemnade konungen Helsingfors för att begifva sig till Hussula, der generalmajoren Carl Gustaf Armfelt, gunstlingens farbroder, stod med sin afdelning och dit konungen ankom den 28. Då han här fann missnöjet om möjligt ännu starkare än i Helsingfors, synes han blifvit så öfverväldigad deraf, att han tycktes lemna allt vind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
