Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden nu hade en besättning af 7,000 man. Efter konungens ankomst var all fruktan och obeslutsamhet försvunnen. När han bevistade gudstjensten i domkyrkan, der biskop Wingård predikade öfver texten: »Frukta dig icke, ty jag är med dig», ledsagade honom folket med glädjerop och välsignelser från kyrkan. I ett tal till borgerskapet på rådhuset den 6 Oktober skildrade konungen med lifliga färger, huru hans egen och hans sons välfärd, rikets sjelfständighet och svenska folkets räddning berodde af Göteborgs försvar; men han ville dock ej för invånarne dölja det öde, som hotade staden. Borgarena ropade, att de ville hellre uthärda belägring och bombardering än öfverlemna sig åt fiendens godtycke. De förmögne lemnade betydliga försträckningar dels såsom lån och dels som gåfva, hvarigenom det blef möjligt att bestrida utgifterna för stadens försvar. Samma dag talade konungen äfven till den på torget samlade garnisonen, som svor att följa honom i lif och död.
Dessa förändrade förhållanden voro obekanta för danske öfverbefälhafvaren prins Carl af Hessen, som den 24 September från Norge gått öfver svenska gränsen. Genom ett år 1773 ingånget fördrag hade Danmark förbundit sig att, när så påfordrades, biträda Ryssland med en armékår af 12,000 man samt en flotta af 6 linieskepp och 3 fregatter. Efter fredsbrottet från svenska sidan hade ryska regeringen uppmanat den danska att fullgöra denna åtagna förbindelse medelst ett infall från norska sidan för att splittra de svenska stridskrafterna. Efter någon tvekan efterkom danska regeringen denna uppmaning. Medan 3,000 man qvarlemnades i Norge för att skydda dess nordliga gränser och vid lägligt tillfälle infalla i Jemtland, inryckte prins Carl af Hessen med omkring 8,000 man i Bohus län på två kolonner, af hvilka den ena gick öfver Svinesund och den andra öfver Idefjorden vid Krogstrand något ofvanför Fredrikshall. Han försäkrade sig hafva kommit blott för att mäkla fred, hvilken han dock ville afsluta endast med rikets ständer, fordrade derföre att fredligt få tåga fram, samt lofvade deremot att beskydda en och hvar till person och egendom. Dessa förespeglingar mottogos dock ej här lika villigt som i Finland, utan både befäl och manskap gjorde sitt bästa, men kunde dock föga uträtta mot öfvermakten.
Till Sveriges försvar funnos vid denna tid, med frånräkning af artilleriet och sjötrupperna, omkring 12,000 man, af hvilka halfva antalet var rytteri. I början synes konungen hafva befarat en landstigning i Skåne, hvarföre han lät sammandraga dervarande kavalleriregementen samt från Pomern öfverföra omkring 1,000 man, öfver hvilka trupper befälet lemnades åt fältmarskalken grefve Fersen, hvarjemte konungen uppdrog åt Toll att ombesörja truppernas utrustning. Vid Venersborg samlades en fördelning under generallöjtnanten Carl Hierta och i Vermland en brigad under öfverste G. M. Armfelt, hvilken förstärktes med 3,000 man af det i Dalarne frivilligt uppsatta manskapet under öfverstelöjtnanten Fredrik Tersmedens befäl. Hierta sände öfverste Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
