Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela riddarhuset kom i rörelse, en mängd ledamöter skyndade fram mot landtmarskalksbordet, och den ömklige landtmarskalken blef så uppskrämd, att han återtog sin förklaring och bad om ursäkt, under försäkran att adelns rätt ej vore honom mindre om hjertat än någon annan.
Den segrande oppositionen inom adeln åtnöjde sig emellertid icke ens härmed, utan sände äfven en deputation till de öfriga stånden för att meddela dem adelns beslut.
Af detta adelns trots mot konungens uttryckliga befallning fann han sig i hög grad förnärmad, och tydligt var att en brytning förestod mellan konungen och adeln. Öfverste Lilljehorn, som å riddarhuset främst förde konungens talan, hade varnat ståndet att ej drifva förhållandena till »yttersta punkten», hvilket tyckes antyda, att konungen velat förekomma en sådan brytning, och tydligen var adeln här den utmanande. Under de föregående öfverläggningarna hade ganska många skarpa uttryck blifvit fälda mot styrelseåtgärderna och äfven flera, som, ehuru icke öppet, dock ganska begripligt voro riktade mot konungens person. Adelns tagna steg att meddela de öfriga stånden sitt mot konungens bestämda förbud fattade beslut, angående instruktionen för det hemliga utskottet, visade äfven, att adeln sjelf framkallade denna brytning, synnerligast som detta steg ej kunde leda till något resultat, då frågan om instruktionen redan i de öfriga stånden fallit. Härvid bör dock ihågkommas, att denna fråga var ur oppositionens synpunkt af synnerlig vigt, emedan man väl kunde befara, att konungen skulle begagna sitt partis öfvervigt inom hemliga utskottet, som fattade beslut med rikets ständers rätt, att genomdrifva allt hvad han ville. Sådant hade likväl svårligen kunnat förekommas genom den föreslagna instruktionen.
Kort efter detta sammanträde hade den adliga oppositionens förnämste ledare grefve Fersen den 11 Februari ett företräde hos konungen. Adlerbeth, som hyste en mycket hög tanke om Fersen, hade redan före riksdagens början sökt tillvägabringa en förlikning mellan konungen och honom. Konungen hade då visat sig icke obenägen härtill, men efter riksdagens början tyckes han hafva ändrat tankar, ty han hade för Adlerbeth förklarat, att »all oreda kom från Fersen, som under en täckmantel af saktmod och billighet underhöll partiandan hos sina anhängare». Honom hade konungen äfven tillagt förnämsta skulden till all inhemsk oro i Sverige allt ifrån 1772 års revolution samt förebrått honom att alltid hafva varit en afsagd fiende så till konungamakten som till konungahuset. Adlerbeth hade sökt föreställa konungen, att Fersen, för att sammanhålla ett parti, som utom honom skulle ännu ytterligare förgå sig och störta riket i våda, vid flera tillfällen varit nödsakad bifalla steg, hvilka han kanhända ej gillade, men att han dock hyste en uppriktig kärlek till fäderneslandet, hvartill konungen svarat, att »hågen att styra sitt fädernesland vore grefve Fersens enda patriotism». Hvad som ytterligare stärkt konungen i denna tanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
