Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan genom adelns ofvannämnda beslut alla hinder voro häfda för hemliga utskottets trädande i verksamhet, skedde hos adeln valet till detta utskott.
Den 14 Februari var adeln åter samlad, då fråga förekom om tillsättande af ett särskildt statsutskott, hvarvid anmäldes att konungen, på landtmarskalkens förfrågan, gifvit tillkänna, det han icke funne något sådant vid denna riksdag nödigt, emedan, i anseende till sammanhanget med de öfriga ärenden, som komma att det hemliga utskottet föreläggas, staten äfven der nödvändigt skulle uppvisas. Häröfver uppstod en gansk liflig diskussion, hvarunder Frietzcky, Fersen, De Geer, m. fl., yrkade tillsättande af ett slikt utskott, såsom påbudet i § 50 af regeringsformen, men öfverste Lilljehorn, hofpredikanten friherre Svante Leijonhufvud och hofintendenten af Malmsten, att det ej behöfdes, då hemliga utskottet, utkoradt af ständerna sjelfva och försedt med deras yppersta förtroendemän, tillika hade uppdrag att bestrida de göromål, som vanligen åligga statsutskottet. Friherre Lejonhufvuds yttrande, innefattande en förebråelse för det adeln dittills sysselsatt sig med småsaker samt med tidspillande kif och buller, ådrog honom en skarp tillrättavisning af Frietzcky, som yttrade bland annat, att han icke kände friherren personligen; dess klädebonad utmärkte dock ett fridens och frihetens embete, men dess språk vore oenighetens och träldomens.
Den på riddarhuset herskande oppositionen visade sig sålunda lika ömtålig för anmärkningar mot sig, som den var frikostig med sådana mot regeringen. Slutet på den långa diskussionen blef emellertid, att Frietzckys förslag om ett särskildt statsutskotts tillsättande bifölls med 454 röster mot 44, hvilka siffror tillräckligen antyda oppositionens stora öfvervigt inom adeln. Flere rojalister hade dock afstått från deltagande i omröstningen, då de visste sig i alla fall komma att ligga under samt frågan dessutom förfallit genom de tre ofrälse ståndens beslut, hvilka ansett ett särskildt statsutskott öfverflödigt.
Söndringen mellan adeln och de ofrälse stånden framträdde allt tydligare. Det var i synnerhet tvänne frågor, hvilka oppositionen inom adeln ansåg, med stöd af grundlagen, gifva anledning till anmärkning mot konungen och hvilka den ock rustat sig att med all kraft beifra. Den ena rörde det krig, konungen begynt emot Ryssland, ehuru han, enligt regeringsformen, icke var berättigad att, utan ständernas hörande och samtycke, företaga anfallskrig. Den andra, att konungen låtit år 1787 genom landshöfdingarne i alla orter föreslå personella arrenden af bränvinsbrännings-rättigheter åtföljande jorden under tio år, hvilket ansågs stridande mot de vid 1786 års riksdag fattade beslut. Den första af dessa anmärkningsanledningar hade blifvit afklippt genom den af de tre ofrälse stånden beslutade tacksägelseadressen till konungen för hans visa anstalter till rikets försvar, hvilken adress adeln icke gerna kunde undgå att biträda, men uppehöll dock i nära två månader skrifvelsen derom. Den andra undanröjdes genom en af bondeståndet, på talmannens tillstyrkan, redan den 7 Februari beslutad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
