Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dervid hördes häftiga, men skiljaktiga rop — från de ofrälse ståndens sida de starkaste ja, som på konungens tillfrågan tre gånger upprepades, men på adelns lika ifriga och lika ofta förnyade nej. Flera ledamöter af adeln anmälde sig att tala, och bland dem var kammarherren grefve Adolf Hamilton den förste, som fick ordet. Med 1772 års regeringsform i handen åberopade han dess uttryckliga stadgande, att när konungen något proponerar, ständerna äro berättigade att sådant å sina kamrar öfverväga, innan de derom svar meddela. I samma mening gjordes kraftiga föreställningar af generallöjtnanten friherre Duwall, ryttmästaren grefve Carl Fredrik Dücker, m. fl.; men konungen svarade, att, sedan tre stånd nu samtyckt och bifallit den af konungen ständerna förelagda akt, skulle, om adeln förente sig med sina medständer, sådant blifva ett exempel af vänskap och enighet riksens ständer emellan samt ett medel att återvinna inbördes sämja och det lugn, som bör vara alla om hjertat att återställa.
Detta besvarades åter med blandade ja och nej flera gånger, då kanslirådet Gudmund Göran Adlerbeth begärde ordet och yttrade: »Inför Eders Majestäts tron vågar en undersåte, som rönt de dyrbaraste vedermälen af Eders Maj:ts nåd och erkänner den med vördnadsfullaste tacksamhet, att höja en ovan och sväfvande röst, men allernådigste konung, hvarken tid eller tillfälle tillåter mig att nu nämna mina enskilda förbindelser mot Eders Maj:t såsom välgörare. På denna stund är ej fråga om annat än mitt nit, min kärlek för Eders Maj:t såsom min konung, för Sverige såsom mitt fädernesland. Jag finner mig närvarande vid det högtidligaste tillfälle, som i menskligheten kan yppas, vid den vigtigaste öfverläggning, som kan förehafvas. Förlåt, allernådigste konung, den ömma sinnesrörelse, som af mig utpressar tårar. Betagna af samma känslor ser jag mina närvarande medbröder, detta rikets ridderskap och adel. De äro, såsom jag är öfvertygad, alla lika brinnande med mig af nit för Eders Maj:t och fosterlandet» (här afbröts talet öfverljudt af adelns bifallsrop); »men de flesta till äfventyrs lika oförmögne att stadga sina tankar på denna stunden öfver ett ämne, som skall afgöra ett helt rikes, millioner menniskors öde för sekler. Så stort detta verket är, så nödigt att dervid använda betänksamhet. Med djupaste undersåtlig vördnad för Eders Maj:t, med varmaste kärlek för samtliga mina medborgare af de öfriga stånden, besvär jag Eders Maj:t vid Gud, vid sin tron, vid sitt hjerta, sitt ädelmod, vid samtid och efterverld, att oss måtte förunnas någon betänketid.»
Talet gjorde en oerhörd verkan; konungen blef synbarligen bevekt och förklarade genast, att han beviljade adeln frihet att på riddarhuset taga säkerhetsakten till öfvervägande och utlåtande; men att ett trefaldigt ja från de andre stånden tillräckligt tolkat, att de enhälligt antagit den.
Biskop Lindblom, som strax efter aktens uppläsning anmält sig att tala, fick nu ordet och anhöll, att presteståndet äfven måtte få betänka sig. Detsamma utbådo sig för borgareståndet borgmästarne Ekerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
