Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dagen, den 24 Februari, hade adeln åter plenum, då Lilljehorn gaf tillkänna, att han hos konungen anmält ståndets önskan att genom en deputation få anhålla om de arresterades ställande på fri fot, hvaröfver konungen »synts vara ganska rörd», men undanbedt sig deputationen, då stunden ännu icke vore inne, att han kunde uppfylla adelns önskan. Riddarhussekreteraren Bungencrona var emellertid redan frigifven och hade återtagit sin plats på riddarhuset. Likaså lagman Spaldencreutz. Äfven grefve Brahe och major Bilberg hade återfått friheten, men återtogo ej sina rum på riddarhuset, den senare, emedan sådant gjorts till vilkor för hans frigifvande, och Brahe, emedan han ansåg sin rätt att såsom rikets främste grefve föra ordet å riddarhuset i landtmarskalkens frånvaro förnärmad genom tillsättandet af en vice landtmarskalk. Äfven riddarhusfiskalen Ihre blef stäld på fri fot.
Äfven den 25 Februari hade adeln plenum, då förenings- och säkerhetsakten upplästes, hvarefter friherrarne Duvall och Wachtmeister, understödde af nästan alla närvarande, yrkade en anhållan till kongl. maj:t att, enligt § 42 i regeringsformen, inhemta rådets tanke öfver den föreslagna akten, hvarförinnan adeln ej kunde sig deröfver utlåta, hvilken adelns önskan Lilljehorn lofvade hos konungen anmäla.
Under tiden fortgingo åtskilliga underhandlingar mellan konungen och dels adeln, dels presteståndet. Hos detta hade stadgandet i säkerhetsakten, att konungen egde »förordna om alla rikets embeten», väckt icke liten oro, som ej stillades förr, än man af konungen utverkat en försäkran, att »presteståndet alltid skall njuta den ordning och rätt vid befordringar, som 1723 års samma stånd förunta privilegier samt regeringsformen den 21 Augusti 1772, § 10, utstaka, så ock i sina tjenster och löningssätt ega säkerhet efter privilegierna och Sveriges rikes lag», hvarefter presteståndet fann sig tillfredsstäldt.
Svårare var det för konungen att komma till rätta med adeln. Konungen visade sig här mindre tillmötesgående, emedan han ansåg sin nya grundlag tillräckligt betryggad genom de tre ståndens beslut. Flera föreställningar gjordes honom emellertid dels af Adlerbeth, som fortfarande egde hans ynnest, dels af oppositionens nya ledare på riddarhuset, bland hvilka friherrarne Duwall och Wachtmeister voro de mest framstående.
De båda friherrarne förestälde konungen, att alla försök att med våld genomdrifva säkerhetsakten vore lika fruktlösa som oväntade af en sådan konung som Gustaf III; att förändringar af grundlagen, tillkomna utan adelns frivilliga samtycke, ej kunde få den säkerhet, som ett enigt beslut allena kunde gifva; att bristen på enighet vore särdeles vådlig, om grannars intresse fordrade att störta bestående lagar; att konungen allena kunde återställa adeln i sitt förra anseende, förena sig med densamma för evärdeliga tider samt derigenom göra sin spira lycklig och välsignad, o. s. v. Den i säkerhetsakten konungen medgifna rättighet att börja krig vore man villig att medgifva, om lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
