Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dylik garanti måtte af dem lemnas, samt tillika ett förslag, huru riksskulden framdeles skulle förvaltas och afbördas.
Detta vigtiga betänkande förekom till afgörande den 2 April i preste- och borgarestånden samt den 4 i bondeståndet. För att bereda en gynsam utgång deråt hade konungen meddelat borgare- och bondestånden deras privilegier, hvilka, af konungen underskrifna, lemnades till stånden förseglade, att uppbrytas, när konungen derom gaf befallning. Preste- och borgarestånden biföllo först den föreslagna garantien af riksskulden, jemte allt öfrigt, som i betänkandet blifvit af utskottet tillstyrkt, dock under vilkor att de öfriga stånden häri förenade sig med dessa båda. Bondeståndet visade sig svårare att öfvertala, men det lyckades slutligen genom en tillställning af den fyndige sekreteraren.
Hos adeln föranledde denna fråga ett stormigt plenum den 8 April. Man ville dels nedsätta den årliga bevillningssumman från 70 till 40 tunnor guld, dels göra åtskilliga inskränkningar i garantien för riksskulden; men just under öfverläggningen härom kom från konungen en biljett till Lilljehorn, att hemliga utskottets betänkande vore en så sammanhängande kedja, att allt vore förloradt, om någon länk brötes. Konungen erinrade derföre om nödvändigheten för adeln att, lika som de andra stånden, bifalla betänkandet, samt ville eller kunde ej mottaga annat svar än ett ovilkorligt ja eller nej, genom hvilket senare likväl fäderneslandet skulle gå förloradt. Detta budskap väckte stor jäsning och diskussionen blef allt hetare; men nu förklarade några af oppositionens ledare, friherrarne Duwall, Wachtmeister och Rappe samt lagman Spaldencreutz, att, då riket var i våda att gå förloradt, såsom konungen tillkännagifvit, vore ej tid att pröfva, om så förhåller sig, utan man måste genast skynda till hjelp, och ehuru andra oppositionsmän icke ville vika för dessa skäl samt begärde votering, hvilken dock afböjdes genom föreställningar, att, då saken fått den vändning, att fråga var om rikets räddning, allt annat beslut än enhälligt bifall vore ovärdigt, slutade omsider den långa debatten med bifall till betänkandet, dock under uttrycklig förklaring, att »adeln dervid hade enkanneligt afseende på hans maj:ts nådiga biljett och rikets deruti omförmälda våda».
Det vigtigaste riksdagsärende, som nu återstod att bringa till afgörande, var bevillningen. Denna fråga var ock af så mycken större vigt, som den rörde icke mindre än att från 12 till 82 tunnor guld höja bevillningssumman och man ej såg några utvägar för tillvägabringande af en så oerhörd tillökning. Hvart stånd sökte ock så mycket som möjligt kasta tyngden på de andra, och härom tvistades länge och ihärdigt i bevillnings- och krigsgärdsutskottet, som allt sedan den 11 Mars hade trägna sammankomster, men likväl först den 7 April blef färdigt med sitt betänkande, innefattande förslag till fördelning så väl af den äldre bevillningen, 12 tunnor guld, som af den nya bevillningen och krigsgärden 70 tunnor guld.
Det vigtiga betänkandet förekom först i bondeståndet den 14 och 15 April, der öfverläggningen blef ganska bullersam. Nästan alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
