Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men ock att, om adeln ej dertill läte sig beqvämas, konungen förutsåg de svåraste påföljder både för riket och för ståndet, dem det icke stod i hans makt att afböja.
Så snart konungen slutat denna framställning, anmälde sig flere talare och friherre Carl Adam Wachtmeister var den förste som fick ordet. Sedan han betygat sin och adelns fägnad öfver den ära, ståndet denna dag åtnjöt, yttrade han vördnadsfullt, men tillika frimodigt, att adeln icke funnit tillständigt för sig eller efterkommande bortgifva en öm och dyrbar rätt, grundad i friheten och regeringslagarne, utöfvad i alla tider, nödvändig för allmänt väl, då en dryg, ja, snart odräglig och i hast fördelad bevillning tarfvade snar jemkning, i händelse skuldror, som möjligen deraf kunde blifva för hårdt tryckta, i tidens längd ej skulle krossas. Med honom instämde flera följande talare; men konungen underlät icke att göra nya och ännu mer bevekliga föreställningar. Han bad adeln besinna, huru ömt han älskat densamma, och den honom tillbaka; huru de olyckligtvis nu lefvat likasom i äktenskapsskilnad, huru han nu vore kommen att bereda en försoning; huru adeln redan visat honom de ömmaste vedermälen af nit, och i synnerhet, att ett ord från honom på det ärofullaste sätt ändrat adelns beslut rörande garantien för riksskulden. Han väntade sig i dag en lika hugnad. Hvad angick adelns rätt till tids utsättande för beskattningen, vore det ett ämne, som vid lugnare tider kunde framdeles utredas; nu ville han icke bestrida deras öfvertygelse i det målet, men allenast uppmana deras nit att glömma, att uppoffra rättigheter, den stund det allmännas bästa sådant äskade.
Efter dessa förberedelser gjorde konungen följande proposition: »Bifaller ridderskapet och adeln bevillningen enligt bevillningsutskottets betänkande till nästa riksdag?» Härpå svarades med ja och nej, dock tycktes nej hafva mycken öfvervigt; men konungen tackade i de ömmaste ordasätt för bifallet och befalte riddarhussekreteraren uppsätta protokollsutdrag derom, som genom en deputation borde genast meddelas de andra stånden. Denna oväntade uttydning förorsakade mycket buller. Under fördubblade nej och utrop: »Vi hafva icke bifallit», framträdde flere talare med nya föreställningar, dem konungen svarade blott: »Saken är afgjord», och då några yttrade högljudda protester, sade han: »Jag anser såsom en riksförrädare den, som vill ändra beslutet». Emellertid var protokollsutdraget färdigskrifvet, och vid dess uppläsande förnyades bullret med ökad i häftighet; men konungen lät deraf ej störa sig, utan yttrade allenast »Det händer mig och adeln hvad ofta förr söndrat goda vänner — vi hafva ej förstått hvarandra. Jag vill ingalunda qvälja de rättigheter adeln förmenar sig ega. De skola iakttagas och förvaras i protokollet.» Der tillades ock, att adeln, »med reservation af sin rätt och utan prejudikat för framtiden i anseende till tiden», biföll bevillningen till nästa riksdag, öfverlemnande nödiga jemkningars verkställande till bevillningsutskottets försorg. Dessa tillägg tillfredsstälde dock ej de missnöjde. Flere fortforo att med hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
