Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget 1789, 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första anfallet, hvarigenom fienden fick tid att sansa sig och bättre anordna sitt försvar. Också tycktes konungen ångra, att han icke med ens gjort slut på den ryska Fredrikshamns-eskadern. Den 19 maj på aftonen ditsändes kapten Virgin från Svensksund med en afdelning af skärgårdsflottan, att fullborda hvad konungen begynt; men han fann fienden nu så väl beredd på försvar att han ingenting kunde uträtta.
Efter den vunna framgången var nu konungens plan, att hertig Carl med örlogsflottan skulle närma sig Kronstadt, för att slå eller instänga dervarande ryska örlogsflottan, medan konungen, med sin skärgårdsflotta och skyddad af örlogsflottan, skulle uppsöka och slå den ryska skärgårdsflottan, som under prinsen af Nassau låg vid Viborg, samt derefter genom landstigningar i närheten af Petersburg så uppskrämma kejsarinnan, att hon skulle blifva benägen för den fred, han ville bevilja henne, mot återfående af den del utaf Finland som gått förlorad 1743. Hertigen fick derföre befallning att med örlogsflottan segla till Seeskär, der ryska flottan låg, för att mot denna skydda svenska skärgårdsflottan under dess anfall mot den ryska i Viborgska viken. Lyckades detta anfall, skulle konungen ingå i Björkö sund och der slå den Kronstadtska skärgårdseskadern samt genom landstigningar hota Petersburg — allt under förutsättning att svenska örlogsflottan skulle kunna qvarhålla den ryska i det innersta af Finska viken. Hertigen och Nordenskjöld sågo emellertid saken icke med samma ljusa förhoppningar, ty de insågo, att om man lemnade Revalska eskadern frihet att utlöpa, kunde den, i förening med återstoden af ryska skärgårds-eskadern vid Fredrikshamn, falla svenska flottan i ryggen, medan den hade att kämpa med Kronstadtska eskadern. Hertigen anmärkte ock, att det var stridande mot all militärisk regel att lägga sig så, att man kunde anfallas i ryggen; men han måste likväl foga sig efter konungens vilja, hvilken vid detta tillfälle ifrigt understöddes af den bekante engelske sjöofficern Sidney Smith, som sedermera vann så stort rykte genom St. Jean d’Acres försvar mot Bonaparte. Han hade i medlet af Maj anmält sig hos hertigen att såsom frivillig tjenstgöra på flottan, hvarifrån han sändes till konungen, hvars djerfva planer han på det lifligaste omfattade och sedermera, återsänd till hertigen, gjorde allt för att bringa till verkställighet.
Hertigen fann sig sålunda föranlåten att, ehuru ogerna, lemna höjden af Reval och uppgifva planen att ännu en gång anfalla dervarande ryska krigsfartyg. Den 24 Maj kom örlogsflottan till Hogland samt ankrade mellan denna ö och Aspö utanför Svensksund, hvarefter konungen den 25 med skärgårdsflottan framryckte till Pitkäpaasi skär, der han qvarlåg under en hel vecka, hvarunder några landstigningar skedde för att oroa fiendens rörelser längs kusten. Under tiden lyckades ock Sidney Smith häfva hertigens betänkligheter att våga sig längre in i Finska viken, med Revalska eskadern bakom sig; men nu hade konungen ändrat plan, och i stället att, i skydd af örlogsflottan, inlöpa i Viborgska viken, för att uppsöka dervarande ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
