Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konvention, hvari äfven förekom en punkt om Danmarks deltagande i förbundet.
Detta förslag motsvarade föga konungens väntan, och i synnerhet var frågan om Danmarks upptagande i förbundet ingenting mindre än angenäm för konungen, som redan återkommit till sina förra planer att skilja Norge från Danmark, hvilka det nu i Norge rådande missnöje öfver de ökade skatter, som blifvit folket pålagda i följd af krigsrustningarna mot Sverige, tycktes befordra. Det visade sig likväl snart, att norrmännen väl voro hågade att skilja sig från Danmark, men ingalunda att förena sig med Sverige, och deras uppresning mot sin laglige konung för att bilda ett sjelfständigt rike ville Gustaf icke understödja. Lika litet ville han emellertid binda sig genom något förbund med Danmark, hvilket Ryssland skulle biträda och likasom öfvervaka, hvarföre han bestämdt vägrade ingå på det ryska förslaget i denna del, utan föreslog i stället, att kejsarinnan skulle till Danmark afstå Oldenburg och Delmenhorst i utbyte mot en del af Norge, som borde afträdas till Sverige. Detta försäkrade dock Stackelberg vara omöjligt, men ville icke yrka på förbundet med Danmark, om detta var för konungen obehagligt, utan helt och hållet lemna Danmark åt honom.
Det fans dock en fråga, i afseende å hvilken det bästa förstånd rådde mellan konungen och kejsarinnan, det var förhållandena i Frankrike. Den länge hotande jäsningen derstädes hade nu kommit till utbrott. Ludvig XVI hade funnit sig föranlåten sammankalla franska ständerna och vid underrättelsen derom hade Gustaf III utropat: »Konungen i Frankrike förlorar sin krona, måhända sitt lif» — en förutsägelse, som sedermera erhöll en bedröflig bekräftelse. Så långt hade det dock ej kommit, när freden i Werelä afslöts; men händelserna i Frankrike hade likväl tagit en för Ludvig och hans österrikiska gemål Marie Antoinette så hotande vändning, att franska hofvet ansåg sig böra taga sin tillflykt till utländska makter och anhålla om deras biträde och beskydd, för att stäfja den revolutionära yran och återställa konungens myndighet. Baron Breteuil, förre franske ministern i Stockholm, erhöll sin konungs uppdrag att leda underhandlingarna med de främmande hofven. Konungen, drottningen och de kungliga barnen skulle från Paris fly till någon af gränsfästningarna, som stodo under markis de Bouillés befäl, hvilken var konungen varmt tillgifven och omgifven af hvars trupper Ludvig XVI skulle underhandla med sina undersåtar samt återställa lugnet i Frankrike. Man befarade emellertid, att de trupper, hvaröfver Bouillé kunde förfoga, ej skulle vara tillräckliga härtill, och man ville derföre försäkra sig om främmande makters biträde, då man vid detta tillfälle borde kunna påräkna sympatier af monarkerna i allmänhet, hvilka alla borde vara intresserade häri.
Underrättelser om dessa förhållanden hade flitigt blifvit meddelade af grefve Axel Fersen, en son till den bekante partichefen under frihetstiden. Han hade alltsedan slutet af året 1788 vistats i Paris och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
