Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen och riksstånden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adeln hade vid flera tillfällen varit den styrande i Sverige. Det hade skett under Christinas minderårighet, då adeln haft och förstått genomföra stora anspråk, men då dessa varit rättfärdigade af stora tjenster mot fäderneslandet, hvarföre ock Carl Gustaf hellre förde adeln i krig mot rikets fiender än sjelf inlät sig i strid med densamma. Det hade sedermera skett under Carl XI:s minderårighet, då de stora anspråken bibehöllos och ytterligare tillväxte utan att rättfärdigas af motsvarande tjenster mot riket, hvarföre ock Carl XI förmådde med ofrälseståndens och den lägre adelns tillhjelp störta den anspråksfulla högadeln. Det hade äfven skett under frihetstiden, då adeln genom sin större vana vid allmänna ärendens handläggning och äfven genom sin talrikhet styrde riksdagarne och genom rådet riket; men sedan, under de många och långa riksdagarne, de ofrälse stånden vunnit tillräcklig politisk bildning att kunna mäta sig med adeln, ville de ej längre underkasta sig dess anspråk och företrädesrättigheter, och så uppstodo mot slutet af frihetstiden allvarsamma ståndsstrider, som hotade att göra slut på adelsväldet. Då slöt sig adeln till Gustaf III och hjelpte honom att genomföra statshvälfningen 1772. Han gynnade också i hög grad adeln, men visst icke adelsväldet, och då det snart visade sig, att han ville sjelf styra sitt rike, blef adeln i samma mån honom afvog.
Den hade genom statshvälfningen förlorat mer än något af de öfriga stånden. Dess mest framstående ledare hade under frihetstiden varit Sveriges verklige regenter, och den talrika mindre bemedlade adeln hade i riksdags-korruptionen haft en inkomstkälla, hvilken den nu saknade. De ene så väl som de andre önskade derföre ifrigt att återfå det förra regeringssättet och funno äran att utgöra konungens hof samt deltaga i hans nöjen utgöra en alltför otillräcklig ersättning för de verkliga fördelar, som gått förlorade.
Konungen gjorde likväl sitt bästa för att söka tillfredsställa adelns fåfänga. Nya hoftjenster med hög rang tillsattes och redan i Januari 1773 började han utdela värdigheten af »en bland rikets herrar», hvarmed följde samma rang som riksrådens, den högsta i riket näst medlemmarnes af konungahuset. Den förste, som erhöll denna värdighet, var grefve Fredrik Wilhelm von Hessenstein, konung Fredriks son med fröken Hedvig Taube. Sedermera, vid drottning Sofia Magdalenas kyrkotagning den 27 December 1778 tilldelades samma värdighet åt de tre främste grefvarne, kapitenen vid lätta dragonerne Magnus Fredrik Brahe, då endast 22 år gammal och som ännu ej på något sätt utmärkt sig, generalmajoren Charles Emil Lewenhaupt, sedermera bedröfligt ryktbar såsom landtmarskalk under 1789 års riksdag, samt generallöjtnanten Pontus Fredrik De la Gardie, hvilken, likasom de båda andra, denna utmärkelse tilldelades endast af den tillfälliga anledningen, att han innehade en af de främsta platserna å riddarhuset. Vid detta tillfälle erhöllo ock af mera giltig anledning de båda fältmarskalkarne grefve Gabriel Spens och grefve Gustaf David Hamilton denna värdighet, och sedermera förlänades densamma vid olika tillfällen åt sex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
