Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen och riksstånden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra personer. I April 1785 erhöll Fredrik Wilhelm von Hessenstein, som redan var romersk riksfurste, värdigheten af svensk furste, och denna värdighet erbjöds sedermera åt riksmarskalken grefve Göran Gyllenstierna, när konungen i December 1787 upplifvade riksdrotsembetet och dermed beklädde riksrådet grefve Carl Axel Wachtmeister. Gyllenstierna, förut den äldste i rådet, ansåg sig förbigången genom tillsättandet af ett embete med högre värdighet än hans och begärde afsked, då konungen sökte tillfredsställa honom genom förlänandet af furste-titeln, hvilken Gyllenstierna dock undanbad sig.
I allmänhet synes Gustaf III, som gerna tog Ludvig XIV till förebild, hafva sökt förvandla den svenska riksadeln till en hofadel, likasom Ludvig XIV dertill förvandlat den franska feodal-adeln; men då Gustaf hade mindre verkliga fördelar att erbjuda, mottog adeln visserligen platser i hans hof, men fortfor icke desto mindre att göra opposition vid riksdagarne och äfven deremellan. Denna motståndsanda röjde sig redan vid 1778 års riksdag, framträdde öppet vid den år 1786 och gick under ryska kriget 1788 hos en del af adeln ända till stämplingar med fienden. Knappast någonsin har Sveriges ridderskap visat sig så föga ridderligt som vid denna tid. Det dref sin afvoghet mot konungen ända till att om honom utsprida de gemenaste smädeskrifter, söka göra hvarje hans steg misstänkt, förlama hans åtgärder till rikets försvar och motarbeta den fosterlandskänsla, som nu framträdde hos de öfriga samhällsklasserna. Genom allt detta framkallade adeln sjelf de våldsamma åtgärder, som mot den vidtogos vid 1789 års riksdag och som svårligen kunnat genomföras, om icke adeln genom sitt föregående förfarande gjort sig förhatlig för de öfriga stånden. Deremot, så mycket man har anledning att ogilla detta förfarande före och i början af riksdagen, kan man icke annat än beundra den manliga fasthet adeln visade, när de våldsamma åtgärderna af konungen vidtogos och då man trodde sig genom de förnämste ledarnes arrestering hafva tystat motståndet, men fann ständigt nya röster kraftigt och vältaligt höja sig att förfäkta lagbunden frihet. Lika prisvärdt var äfven adelns förhållande under 1792 års riksdag, manligt och frimodigt, men tillika lugnt och hofsamt. Dock sjönk adelns anseende åter icke så litet derigenom, att den sammansvärjning, som slutade med mordet å Gustaf III, räknade nästan alla sina deltagare bland detta stånd.
Presteståndet åter stod under hela Gustaf III:s regering troget på konungens sida, ehuru det icke saknade anledningar till missnöje. Ett sådant var i synnerhet den handel med pastorat, som, under det Elis Schröderheim var föredragande för sådana ärenden, drefs i hög grad oförsynt. Ofta egde denna pastorathandel rum för att bereda inkomster åt unge adelsmän bland konungens omgifning, någon gång äfven till bestridande af utgifter för allmänna behof, hvartill medel saknades. Så såldes, på hertig Fredriks begäran, Öhrs stora pastorat i Dalsland för att bereda betalning för galonerna på musikanternes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
