Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penninge- och varuhandel åter stadgas, till styrka för landet, till näringars uppkomst och till afböjande af allt oskäligt ocker på rike och medborgare».
I anledning häraf tillsattes en finansberedning, bestående af sju för insigt i ämnet kända män, med riksrådet Falkenberg till ordförande. De förenade sig i det yttrande, att ingen realisation af bankens sedlar ännu på många år kunde påtänkas. En af beredningens ledamöter, kommerserådet Johan Liljencrantz, var dock af olika mening och understödde den med sådana skäl, att konungen slöt sig till hans åsigt och utnämnde honom till statssekreterare i den genom den nya kansliordningen inrättade handels- och finansexpeditionen. Han fick försvara sitt förslag inför riksråden Höpken, Hiärne, Stockenström, Ulrik Scheffer, Falkenberg och Bunge, hvilka förordnades att granska detsamma, och, ehuru äfven de icke kunde förena sig derom, stadfästade konungen år 1773 den föreslagna realisationsplanen och uppdrog åt Liljencrantz att bringa den till verkställighet. Ännu förgingo dock tre år, innan de förberedande åtgärderna och öfverläggningarna med bankofullmäktige voro fulländade, så att först den 27 November 1776 utfärdades den kungliga förordningen »till stadga och säkerhet i rikets mynt och penningeväsende».
Kongl. maj:t — hette det i denna förordning — hade funnit detta ändamål blott så kunna vinnas, att, i stället för de då brukliga bankotransportsedlarne på kopparmynt, allmänna rörelsen blefve försedd med ett till sitt gångbara värde behörigen stadgadt guld- och silfvermynt och att de derpå grundade bankosedlar alltid måtte kunna med speciemynt inlösas. Alla länders erfarenhet hade bestyrkt, att ett mynt, som, af hvad orsak som helst, erhållit ett förhöjdt räknevärde, ej kan, utan största olägenhet, åter bringas till det ursprungliga förhållandet. Kongl. maj:t hade derföre funnit rådligast och med rikets ständers afsigt mest öfverensstämmande, att det gångbara värdet af 72 mark eller 18 daler kopparmynt, hvartill svensk specieriksdaler likasom af sig sjelf sig satt, må tjena till grund för alla penningeliqvidationer så väl mellan enskilda personer som med banken och publika verk, äfvensom vid omsättning af bankens kopparmyntsedlar i specieriksdalrar, hvarefter, sedan denna utvexling någon tid fortgått, de flera då brukliga olika räknevärden af daler, mark och öre kopparmynt eller silfvermynt skulle afläggas och riksdalersberäkningen allmänneligen antagas. Riksdalern skulle delas i 48 skillingar och hvarje skilling i 12 runstycken. En specieriksdaler skulle således motsvara 6 daler silfvermynt eller 18 daler kopparmynt; en skilling 4 öre s. m. eller 12 öre k. m., och ett runstycke 1/3 öre s. m. eller 1 öre k. m.
Kort efter denna förordning utfärdades en ny af den 6 December samma år, hvarigenom kronans genom myntvärdets fall mer och mer försämrade ränteinkomster i penningar faststäldes, de före 1719 införda vid det belopp, de enligt 1715 års myntbestämning egt, då 3 daler s. m. blifvit förklarade lika med en rdr, hvaremot alla senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
