Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läroböcker voro länge mycket anlitade, men kunna numera, likasom hans geografiska arbeten i allmänhet, betraktas såsom en för länge sedan öfvervunnen ståndpunkt. Under ifrågavarande tidskifte voro emellertid Djurbergs arbeten de enda geografiska af någon betydenhet, som här utkommo.
Sveriges topografi vann under denna tid ytterligare belysning genom åtskilliga arbeten af Abraham Hülphers, direktör (f. 1734, d. 1797); af Johan Benedikt Busser, lektor i Linköping (f. 1729, d. 1799); af Johan Fischerström (f. 1735, d. 1796), patriotiska sällskapets sekreterare och ekonomiintendent, mest bekant genom sitt förhållande till skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht; af Johan Fredrik Bagge, Erik Fernow, Gustaf Tidgren, Erik Hammarström.
Äfven utkommo åtskilliga resebeskrifningar af Uno von Troil, då gymnasieadjunkt, sedermera erkebiskop; af Jonas Apelblad, lagman (f. 1717, d. 1786); af Jakob Jonas Björnståhl, professor i österländska språken vid Lunds akademi (f. 1731, d. 1779); af Anders Sparrman, professor i naturalhistorien (f. 1748, d. 1820); af Carl Peter Thunberg, professor i botaniken vid Upsala akademi (f. 1743, d. 1828). Af den flitige Gjörvell utgafs dessutom 1780, 1790 och 1791 åtskilliga öfversatta resebeskrifningar.
Naturvetenskaperna voro i Sverige ännu i början af Gustaf III:s regering representerade af sådana storheter som Linné och Torbern Bergman. Konungen visade ock, att han uppskattade deras storhet. När Linné dog 1778, meddelade Gustaf III de då församlade ständerna detta dödsfall såsom en nationalförlust, och då Fredrik den store tillbjöd Bergman en ledamotsplats vid akademien i Berlin, med vida större förmåner, än han egde i Upsala, mellankom Gustaf III, för att bevara honom åt det svenska lärosätet, samt förklarade, att han »skulle anse såsom en personlig förnärmelse emot sig, såsom konung, om denne ryktbare man lemnade fäderneslandet».
Att sådana mäns bortgång skulle lemna ett betydligt tomrum och beteckna ett slags aftagande äfven inom den vetenskap, de på ett så lysande sätt representerat, var naturligt. Dock fortlefde deras anda i deras lärjungar, och något egentligt aftagande inom naturvetenskaperna finner man icke förr än mot slutet af Gustaf III:s regering, då i följd af den mer och mer öfverhand tagande vittra riktningen, intresset för naturvetenskaperna, så väl som för vetenskaperna i allmänhet, började mera märkbart försvagas.
Botaniken representerades fortfarande af en Carl von Linné, den store Linnés ende son, hvilken, född 1740, redan 1763 erhållit konungens afväntningsbref på faderns lärostol och 1778 blef hans efterträdare såsom professor i botaniken vid Upsala akademi samt äfven utgaf åtskilliga botaniska arbeten af värde, ehuru hans förtjenster om denna vetenskap visserligen icke kunde på något sätt jemföras med faderns. Han dog ock redan i November 1783 ogift, och med honom utgick Linnés ätt på manssidan. För öfrigt utgåfvos under detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
