Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der han sedermera stannade i tjugu år, vann den närmaste bekantskap med Frankrikes litteratur och kom i det förtroligaste umgänge med dess mest framstående litteratörer, af hvilka den snillrike svenske ambassadören var högt värderad och omtyckt.
Vi hafva i det föregående omtalat, huru Creutz i Juni 1783 hemkallades, för att efter Ulrik Scheffers afgång från kanslipresident-embetet öfvertaga detta, och huru han under konungens italienska resa gjorde sig så omtyckt här hemma, att det, vid konungens återkomst, väckte hans missnöje, hvilket dock snart förgick, när han åter kom i förtrolig beröring med den godmodige kanslipresidenten, som för öfrigt var vid hofvet lika känd för sina distraktioner som för sitt snille. Båda i förening gjorde honom till en af de mest originela, men tillika mest älskvärda personligheter vid detta hof, der man i allmänhet hade godt förråd på älskvärda, men stor brist på originela personer. En mängd historier om Creutz’ distraktioner voro ock i omlopp, och Schröderheim, som hade mycket sinne för sådant, försummade icke att framhålla dem. Så berättade han i ett bref till konungen i Juni 1785, huru Creutz, »utan att sjelf veta deraf, som jag tror, gaf en middag åt riksmarskalken. Grefve Gyllenstierna berättade en mängd besynnerliga historier om olyckor, som skett genom kattor — med det eftertryck, att general Zöge, Rosenstein och min hustru somnade, men väcktes af en aria, som grefve Creutz sjöng och hvilken hans excellens komponerat under måltiden till en musik, som han hört aftonen förut vid grefvinnan Barcks klavecin på Bergshammar».
Creutz hade nu mottagit alla ynnestbevis konungen kunnat meddela. Redan 1780 hade han blifvit serafimer-riddare, 1782 »en af rikets herrar», 1783 kanslipresident och i Augusti samma år Upsala akademis kansler. Dessa värdigheter fick han dock ej länge innehafva. Hans helsa hade mer och mer försvagats under de senare åren, då trägna embetsgöromål hindrade honom att vistas så mycket på landet och njuta af den sköna naturen, som han önskade. Det blef dock snart tydligt både för honom sjelf och hans vänner, att hans lefnads slut nalkades. På dödssängen kallade han till sig Schröderheim och sade till honom: »Tacka min konung och säg honom, att jag dör med öfvertygelsen att hafva tjenat honom och fäderneslandet efter all min förmåga. Säg ock mina vänner, att jag i detta ögonblick njuter en lycklig vederqvickelse af vissheten om att icke ha velat någon annat än väl.» Dessa voro hans sista ord. Han dog den 30 Oktober 1785, vid 56 års ålder.
Man har yttrat om Creutz, att han såsom skald utmärker islossningen i svenska vitterheten. Hans sång var en vårsång, bådande en blidare årstid för vår skaldekonst. Hans bästa stycken, om de ock ej äro fria från en viss förkonstling, äro tillika rika på partier af äkta poesi, af det renaste poetiska sinne, den innerligaste känsla och den mest målande fantasi, och man kan ej annat än beklaga, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
