Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade för ledamöter deraf. Han afled i Stockholm den 30 Mars 1808 och efterträddes i svenska akademien af Franzén, som i sitt inträdestal varmt och ädelt tecknat hans minne, likasom han i sången öfver Creutz förhärligat hans vän.
Vitterhetsidkare af mindre betydenhet, tillhörande samma vittra skola som Creutz och Gyllenborg och hvilkas bildning likasom deras, föll inom frihetstiden, ehuru deras vittra verksamhet till större delen framträdde under Gustaf III:s regering, voro: Joachim Wilhelm Liljestråle (född 1721, justitiekansler 1772—1779, en bland de arresterade vid 1789 års riksdag, död 1807); såsom skald mest känd genom poemet »Fideikommiss till min son Ingemund», 1772, en rimmad föreläsning, rik på moral, men temligen fattig på poesi, hvarjemte han utgifvit ett par tal, några »Försök till nya kyrkopsalmer», 1798, samt åtskilliga öfversättningar från Marmontel och Pope, jemte några smärre dikter införda bland de af sällskapet Utile dulci utgifna »Vitterhetsnöjen», alltsammans vittnande om mera håg för skaldekonsten än om verklig begåfning; Christofer Manderström (född 1727, kronprinsens handsekreterare och hofmarskalk 1766, friherre 1771, död 1788), hvars »Poetiska arbeten», 1788, likasom hans »Försök till ett svenskt rimlexikon», 1779, äro rikare på rim än på poesi, samt Hans Bergeström (född 1735, kyrkoherde i Helsingborg 1774 död 1784), hvars dikter »Konsten att krypa», i tre sånger och »Dygden», i sex, så väl som åtskilliga af honom författade satirer, oder och tillfällighetsstycken, samt öfversättningar på alexandriner af Voltaires Alzire, Thomsons Agamemnon och Youngs Natt-tankar, alltsammans i ett ledigt och korrekt språk, visserligen icke vittna om någon rikare poetisk ingifvelse, men dock äro fullt jemförliga med hvad den tiden åstadkoms af långt mera kända vitterhetsidkare.
Bland skalder, som mera egentligt tillhörde Gustaf III:s vittra tidehvarf, bör i främsta rummet nämnas Johan Gabriel Oxenstierna, såsom både i bildningsart och samhällsställning stående konungen närmast. Han var son af generalmajoren grefve Göran Oxenstierna till Korsholm och Wasa och Sara Gyllenborg, en syster till skalden, samt föddes i Juli 1750 på det genom Gyllenborgs dikter bekanta herresätet Skenäs i Vingåker, hvilket Oxenstierna slutligen ärfde efter sin mormoder. Hans tidigaste studier leddes af den äfven såsom skald bekante Olof Bergklint och fortsattes vid Upsala akademi till 1767, då han ingick i kansliets utrikes expedition och sändes 1770 såsom kommissionssekreterare till Wien. Hemkallad från denna diplomatiska post 1774, utnämndes han till andre sekreterare i president-kontoret, motsvarande n. v. kabinettet för utrikes brefvexlingen, och tillika till kammarherre hos konungen, hvarigenom han blef närmare fästad vid Gustaf III:s person. Han hade haft föga glädje af sin diplomatiska bana, som ofta varit förbittrad af ekonomiska bekymmer, så mycket mera påkostande, som han väl visste huru rik hans slägt varit före reduktionen.
Sin bästa tröst fann han i hvarjehanda poetiska utgjutelser, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
