Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blickar och grop i kinden dansar personligen framför mig. Äfven i tekniskt afseende hör detta stycke till de mest fulländade, som Oxenstierna diktat. I lättare, skönare verser har aldrig svenskan rört sig, icke en gång hos Kellgren.»
Bland Oxenstiernas öfriga skaldestycken påträffar man många »Skaldebref», de flesta skrifna af någon tillfällig anledning och sålunda att betrakta såsom tillfällighetsstycken, af hvilka äfven i öfrigt ett icke ringa antal förekommer i hans arbeten. Såsom sådana i allmänhet, hafva ock dessa stycken mera ett tillfälligt än ett bestående värde. De bästa äro onekligen de, som lemnat mesta utrymmet för skämtet och den spelande qvickhet, hvilken Oxenstierna i hög grad egde och som ofta gaf sig luft i epigram, vanligen blida och lekande, men stundom ock rätt hvassa och spetsiga.
På sin ålderdom företog Oxenstierna en öfversättning af Miltons »Det förlorade paradiset» och, efter dess afslutande, en af Tassos »Befriade Jerusalem», af hvars 20 sånger han dock ej medhann att öfversätta mer än 12.
Om Oxenstiernas skaldebegåfning i allmänhet har Tegnér uttalat följande omdöme: »För Oxenstierna var skaldekonsten aldrig ett blott tidsfördrif eller ett flygtigt ungdomsnöje, utan, som hvarje äkta skald, betraktade han henne såsom sitt lifs bestämmelse. Om man, vid en blott psykologisk förklaring af konsten, med rätta yrkar, att det är känslans liflighet och inbillningens rikedom, som egentligen utgöra skalden, emedan den förra uppfattar och återspeglar alla de drag af skönhet, som finnas spridda i verkligheten, och den senare diktar dem, der de saknas, så måste en hvar erkänna, att Oxenstierna var född för skaldekonsten. Ty lättrörlig i yttersta grad var hans känsla, till äfventyrs likväl mera öm än stark, mera vidtomfattande än djupt inträngande. Hans poesi var sentimental, men icke i ordets vanfräjdade bemärkelse. Man finner hos honom aldrig denna omanliga klagan, detta sjukliga pjunk öfver qval, dem man så gerna anser för tillgjorda. Det finnes hos honom intet spår af affektation, och äfven der hans känslighet skulle kunna synas veklig, är den dock alltid sann. Sjelfva den längtan till ett friare poetiskt lif, till naturen och landsbygden, hvilken går som en halfqväfd suck genom Oxenstiernas dikter, är ingenting annat än den naturliga känslan i hvarje poetiskt, ja i hvarje ömt hjerta, att samfundslifvet med sina intrasslade förhållanden i det hela dock måtte vara förkonstling, en afvikelse från det enklare rätta. Till en stor del kan den väl också förklaras af skaldens egen belägenhet i lifvet, som visserligen var mera lysande, än hans milda, blygsamma hjerta hade önskat; men denna längtan har icke något häftigt, den är mindre ett missnöje med det närvarande än en tyst aning, att det kunnat vara bättre; den är, som alla känslor hos Oxenstierna, mild och stilla. Just denna känslans mildhet är det också, som gör behaget hos den Oxenstiernska sångmön. Hennes karakter är icke hög skönhet, utan mildt behag, det vill säga, talande, uttrycksfull skönhet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
