- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Nionde bandet. Gustaf III. Gustaf IV Adolf /
308

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke beror blott på formen, utan äfven och ännu mera på det älskvärda inre hon förråder. Derföre äro ock hans yppersta sånger, så präktiga de än må synas för inbillningen, ändå kärare för hjertat. Men präktig och lysande var visserligen hans inbillning, och i färgernas glans och friskhet är han ännu icke af någon svensk skald öfverträffad. Detta gäller om hans målningar af den yttre naturen. För framställningen af den inre hade han mindre anlag, ty dess riken ligga djupare och fordra en helt annan art af uppfattnings- och framställningsgåfva. I allmänhet var hans tanke mera klar än djup, mindre dristig än fin och stundom nästan epigrammatiskt tillspetsad. Han var rikare på bilder än på idéer, han var mera originel i framställningen än i uppfinningen. I språket hade han mera lenhet än kraft, mera rikedom än eftertryck, mera sirlighet än korrekthet. Jemför man honom med hans begge äldre vänner, med Creutz och Gyllenborg, så var han till äfventyrs icke så innerlig, icke så genomglödgad af poetisk eld som Creutz, han var icke så väldig och allvarlig som Gyllenborg; men han var mera lysande än den förre och oändligen rikare och böjligare än den senare.»

Till sitt yttre var Oxenstierna lång, smal, mager och hade en spirituel, nästan luftig gestalt. »Det låg något obeskrifligen fromt och kärleksrikt i de ädla, de fint bildade dragen, men tillika blickade snillet som en himlagäst fram ur det talande ögat»; så beskrifver honom Tegnér. »I sällskap», berättar Beskow,[1] »var han den gladaste, älskvärdaste, som man någonsin kan tänka sig. Allas uppmärksamhet var fäst vid honom. Han sade artigheter åt alla, dock så, att det icke var artigheter, utan att man kunde taga åt sig det eller icke, berättade anekdoter, hade infällen...»

Hela sitt lif igenom hade Oxenstierna att kämpa med ekonomiska bekymmer. De höga embeten, han beklädde, voro icke förenade med löner, motsvarande embetenas värdighet, och, tjenstvillig och hjelpsam, hade han lika svårt att afslå en bön om understöd som en bön om ett poem, hvarföre han ock ofta sjelf råkade i penningeförlägenhet. Hans grefvinna, Louise Christine Wachschlager, hade, efter deras sons födelse 1793, råkat i ett sjuklighetstillstånd, som fortfor ända till hennes död 1809 och icke litet ökade mannens bekymmer. Efter hennes död lefde han i allt större enslighet. Vid hofvet fann han sig, efter Gustaf III:s frånfälle, icke längre hemmastadd, utan drog sig småningom derifrån. Sången förblef dock fortfarande hans tröst i sin ensamhet. »Aldrig», skref han, »har jag funnit mera sanning i den gamla utslitna jemförelsen af en fängslad fogel, som sjunger att roa sig i sitt tvång; ty under all ledsnad gör jag det också och glömmer bort mig sjelf.» Så var sången, som så länge utgjort hans glädje, äfven hans tröst i bekymrens stunder och skaldekonsten, som varit hans lifs uppgift, förblef han trogen till lifvets slut.


[1] Beskow, Lefnadsminnen, s. 19.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/9/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free