Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vittcrhetcn.
309
Långt fore Oxenstierna hade hans ett år yngre
samtida Johan Henrik Kellgren lemnat i de vittras
gille en plats ledig, ännu svårare att ersätta. Han
var född den i December 1751 i Floby prestgård
inom Vestergötland, der fadern, Jonas Kjellgren,
var kyrkoherde. Dennes fader hade varit bonde
inom Kellby församling, hvarifrån sonen tagit sitt
tillnamn. Kyrkoherden Kjellgren hade mycken kärlek
och håg för vitterhet, skref både latinsk och svensk
vers, spelade åtskilliga instrument samt hade någon
kännedom om målning och bildhuggeri. Hans hustru,
Christina Elisabeth Aminoff, var en stilla, from och
gud-fruktig qvinna, och sina anlag för skaldekonsten
hade sonen fått i arf från fadern. Till dess
han fylt sitt tionde år, hade han ock ingen annan
lärare än fadern. Derefter genomgick han Skara skola
och gymnasium samt sändes 1768 till Åbo akademi,
der fadern gjort sina studier och der sonen tog
magistergraden 1772 sarnt blef docent i vitterheten
1774, Redan 1771 hade fadern aflidit och derefter hade
sonen måst söka sin utkomst såsom enskild lärare.
Tidigt försökte sig Kellgren såsom skald, men behöll
länge sina dikter för sig sjelf, Först 1773 blefvo
några ibland dem bekantgjorda i »Tidningar utgifna af
ett sällskap i Åbo». Der hade nemligen bildat sig en
utgrening af det Stockholmska vittra samfundet Utile d
u l c i, kallad Aurora, som utgaf dessa »Tidningar»,
till hvilka Kellgrens första ännu temligen omogna
bidrag röja en dyster, mjältsjuk uppfattning
af lifvet, hvilken först under de följande åren
öfvergick till en ljusare, mera förtröstansfull. En
öfversättning af en bland de Ossianska sångerna
vittnar om den bekantskap Kellgren redan då gjort med
dessa och om hans lifliga intresse derför. Kellgrens
sista bidrag lemnades 1776, och följande året
.flyttade han till Stockholm såsom lärare för
generalmajoren grefve J. A. Meijerfelts barn. Hans
skalderykte hade föregått honom, och redan samma år
infördes i Gjörwells »Samlaren» några hans dikter, af
hvilka »Ode till Bacchus och Kärleken» samt »Sinnenas
förening» väckte stort uppseende såsom mästerstycken
r den af tidens smak uppburna lättfärdiga diktart,
hvari man för första gången såg svenska stycken fullt
jemförliga med de franska mönstren.
Den dikt, som mottogs med största bifall och
egentligen grundade Kellgrens skalderykte, var
emellertid satiren »Mina löjen», der han i ett ledigt,
vårdadt språk, fullt af fina, lekande vändningar,
framhåller hvad han i tidsförhållandena finner löjligt
och leende gisslar det.
Tillika hade han redan två gånger vunnit stora
priset i vitterhets-akademien för poemen »En
stadig man» och »En ynglings inträde i verlden»,
båda tillhörande lärodikten, hvilken diktart då
företrädesvis omhuldades af den akademiska riktningen
inom vår vitterhet. Sä-llskapet Utile d al c i hade
ock skyndat att kalla honom till ledamot och utsett
honom till sin sekreterare.
Oaktadt det uppseende han sålunda redan såsom
skald väckt, kom han dock ej i personlig beröring
med konungen förr än efter en dramatisk fest på
Drottningholm i Juni 1778, då man uppförde Marmon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
