Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef hjessan kal, ögonen djupt liggande, hyn gulblek; men ett uttryck af ädelhet och värdighet hvilade öfver de tärda dragen.
Kellgrens vanliga hemdrägt var en fin grå, varmt stoppad lifrock; hans klädsel i allmänhet utmärkt genom högsta grad af snygghet och städning. När han under sista tiden af sin lefnad gick ut, bar han ett halft dussin rockar, alla lika tunna, lätta och sirliga, och då han, stadd på något besök, vid framkomsten tog af sig det ena plagget efter det andra, sågos de, som icke närmare kände honom, med undran afbida huru mycket till slut skulle blifva qvar af den berömde mannen. Enkel och prydlig, som hans drägt, var hans boning.
Han var i hög grad musikalisk och hade sjelf satt musik till sin dikt »Nya Skapelsen» samt kände sig mera förnöjd, än af någon utmärkelse som tillfallit honom, när denna hans musik gillades af Kraus och sjöngs af fru Lenngren. I den krets, som samlades kring henne, fann ock Kellgren sin största trefnad.
Redan i sin barndom hade han röjt en omisskänlig böjelse för satir, och under universitetsåren hade äfven hans satiriska lynne mest fallit hans kamrater i ögonen. Dermed förenade han en viss slutenhet emot obekanta eller sådana, som ej intresserade honom; men de, som kommit honom närmare, hafva intygat, att de hos honom funnit ett menniskoälskande, för vänskap varmt hjerta, ett ädelt, finkänsligt, ofta i hög grad ömtåligt sinne, lågande af kärlek för fosterlandet och dess vittra ära, likasom för allt stort och godt — och det är påtagligen sin egen sinnesstämning han tecknar, då han i slutanmärkningen till sin bekanta satir »Man eger ej snille för det man är galen», utbrister: »Om vid åsynen af allt hvad som rubbar den allmänna ordningen, af allt som kränker förnuft och dygd, om vid blotta åsynen eller vid ryktet deraf du känner ditt blod tändas, ditt hjerta klappa, din andedrägt förkortas, tårarne brista ur ditt öga, tankarne hoptals genomstörta din själ, och du glömmer så dig sjelf, att det icke mer är du, men den dygdige som lider, den upplyste som förföljes, medborgaren, filosofen, menniskan... Då, ädle, igenkänn snillets gudomliga röst; då sök ej förgäfves att qväfva en eld, som, lik åskans, ej skall slockna förr’n han förtärt dig; då följ ditt öde, blif stor — och olycklig».
Kellgren blef ock båda delarne. Han tillerkändes temligen allmänt främsta rummet bland de vittra snillen, som spridde glans öfver Gustafs tidehvarf, rönte många bevis af sin samtids beundran, flera äfven af sin konungs bevågenhet och var älskad af sina vänner, såsom få hafva varit det... men lycklig var han icke. I sin dikt »Till Christina» har han rörande tecknat både sitt missmod vid slutet af sin bana och orsakerna dertill:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
