Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de närvarande en särskild strof på särskild melodi, uttryckande någon egenhet hos den, till hvilken sången var stäld. Smältande i tårar, bådo hans vänner honom sluta, för att ej genom öfveransträngning ytterligare skada sitt redan starkt angripna bröst; men han svarade: »Låtom oss dö i musik, som vi lefvat» — tömde sitt sista champagneglas och uppstämde i dagbräckningen sista strofen af sin sång.
Från den stunden sjöng han icke mera. Kort derefter, i November 1794, nedlades han på sjuksängen, från hvilken han ej mera uppstod. Hans sista dikt, kort före utslocknandet dikterad, var ett rörande afsked till hans hustru och barn och en tröstfull bön till den allgode Förbarmaren. Han dog den 11 Februari 1795, en vecka efter det han fylt sitt 55 år.
Sjelf har han tecknat sig sålunda: »Jag är en herre af mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter om solen går eller jorden axlar sig. Hvad jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ondt, älskar oändligt en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små, beskedliga barn, äter efter aptit litet och godt.»
Bellmans yttre var välbildadt och behagligt, ansigtet i hög grad uttrycksfullt, ögonen lågande af snille. Han var lång och smärt, under de senare åren betydligt afmagrad, syntes ofta sömnig och håret vara mera i oordning, än man den tiden fann rätt passande; men fann han sig lifvad, så försvann med ens det sömniga uttrycket, och det bleka ansigtet återfick sin ungdomliga färg samt uttryckte nu idel själ, snille, eld och hänförelse, sådan man finner honom afbildad å porträttet på Gripsholm eller å Sergels medaljong.
Likasom så många andra stora snillen, har Bellman först efter sin död blifvit till sitt fulla värde uppskattad. Under sin lifstid var han visserligen högt uppburen af dem, som omgåfvo honom och tjustes af hans snilles skapelser, likasom äfven konungen och de vittra storheter, som omgåfvo Gustaf III:s tron, villigt erkände hans rika begåfning; men för de fleste bland de då tongifvande var han dock egentligen rolighetsmakaren. Så uppfattades han ock företrädesvis af den större allmänheten och blef en slags svensk Ulspegel, om hvilken man berättade en mängd lustiga, men vanligen tillika mycket grofkorniga historier, dem Bellman sjelf svårligen skulle velat vidkännas. Under den trumpna tid, som närmast följde på kung Gustafs dagar, bleknade Bellmans minne mer och mer, och först under den lifliga rörelse, som i början af 1820-talet uppstått inom svenska vitterheten, då man med en viss förkärlek uppsökte sådana snillen, som ej låtit binda sig af de stelnade akademiska formerna, började man äfven närmare studera Bellmans skaldskap och fann dervid, troligen ej utan öfverraskning, något vida mer än rolighetsmakaren. Man fann den störste bland Sveriges, kanske bland alla tiders humorister, hvars skapelser ofta spritta af glädje och lefnadslust, men visst icke uteslutande skildra lifvets ljussida utan ofta nog förete nattstycken, som framkalla allt annat än löje. Man fann tillika en helt ny verld, rikt befolkad med varelser, så lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
