Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftersträfvat, hvarföre han ock undanbad sig den honom tillerkända. Härpå följde ett svar af Kellgren, i hvilket Thorilds alltför starkt framträdande sjelfkänsla företrädesvis framhölls, och då detta svar framkallade en ny förklaring af Thorild, var striden nu i full gång. Thorild ville derunder för ingen del gifva vika och hade också onekligen ofta rätt i de estetiska åsigter han förfäktade, likasom äfven mycket i hans förklaringar bär en omisskänlig pregel af snille; men tillika var hans framställningssätt vanligen så öfverspändt, icke sällan så bombastiskt, att det endast allt för mycket lånade sig till parodiering, hvari Kellgren visade sig vara mästare, synnerligast i sina båda uppsatser, »Angående påbudet om snöskottning» och »Nytt försök till orimmad vers», hvilka så obarmhertigt, men tillika så qvickt och träffande förlöjligade, den förra Thorilds prosa-stil och den senare hans orimmade verser, att de bragte Thorild helt och hållet ur besinning och han först i sin tidning »Den nye granskaren», hvilken han började utgifva i April 1784, införde flera utfall mot Kellgren samt slutligen i »Straffsången eller försök till orimmad vers» utöste mot honom det gröfsta ovett. Denna straffsång var visserligen både till ton och innehåll allt för pöbelaktig att skada någon annan än författaren, och så uppfattades den äfven af största delen utaf allmänheten; men Kellgren fann sig djupt sårad deraf och fortsatte icke vidare striden med en författare, som begagnade sådana vapen.
Kort derefter, i Augusti 1784, upphörde äfven Thorilds tidning, »Den nye granskaren», och i början af November förvånade han allmänheten genom att i en »tillegnan» af sin prosaiska ode »Inbillningens nöjen», med det utsöktaste beröm prisa samme Kellgren, mot hvilken han så kort förut begagnat de gröfsta skymford. Om nu detta skulle vara ett steg till försoning eller endast ett bevis, att Thorild förstod att skilja mellan skalden Kellgren, som han beundrade, och granskaren, konstdomaren, hvilken han föraktade, så verkade det icke till Thorilds fördel, hvarken hos allmänheten, som fann ett sådant beteende allt för inkonseqvent och besynnerligt, eller hos Kellgren, som återsände den honom tillsända oden samt det bref, som åtföljde den, ouppbrutet.
Thorild begynte emellertid finna sin verksamhet i fosterlandet allt för inskränkt och Sverige för obetydligt att bilda utgångspunkten för den verldsreform, han ville tillvägabringa. Härtill hade han ock planen färdig. »Mensklighetens principer», skref han vid denna tid, äro förstå och göra; de, som öfverträffa i det förra äro genier; de, som öfverträffa i det senare, äro hjeltar. Att förena dem är att göra allt. Detta kan endast ske genom att förespegla dem herraväldet öfver jorden, realiseradt genom verldens republik. Verldsstyrelse måste ske genom en osynlig regering, och den är geniernas värf; dess synliga armé är hjeltarne. Målet för dessas gemensamma verksamhet är att väpna menskligheten mot sina förtryckare, befria jorden eller, kort och godt, att störta dårar och slå skälmar, som icke kunna dömas efter vanlig mennisko-ordning, som fräckt och uppenbart hindra menskliga lycksaligheten;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
