Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgångar dertill. På Rosensteins fråga, när Thorild tog afsked af honom, om han hade pengar till en så dyr utflygt, svarade emellertid Thorild: »Pengar! Så lågt har jag aldrig sänkt mina tankar». På ett eller annat sätt måste han dock hafva skaffat sig erforderliga medel, ty resan anträddes verkligen på hösten 1788, och Thorild dröjde något öfver halftannat år i England, der han utgaf tre ströskrifter: »Alla predikningars predikan», riktad mot presterne; en »Plan af en demonstrerad religion», mot sekter i allmänhet, samt »Om värdigheten af en fri död», mot »hela den kungliga och presterliga menskligheten». Hvarken han sjelf eller hans skrifter väckte dock någon uppmärksamhet, och han, som i början funnit allt i England stort och beundransvärdt, förklarade nu, att »svenskarne
öfverträffade engelsmännen i själens ömhet och höghet tre gånger, i frihetsanda tio gånger», och i England fann han icke mera förstånd, »än som behöfdes för att laga beafstek». Han beslöt derföre återvända hem, tröstande sig dermed, att den nu utbrutna franska revolutionen, »denna gudomliga och största händelse på jorden, näst syndafloden, detta yttersta domens dån för tyrannierna», skulle förverkliga hans verldsförbättringsplan, hvilket ock till en del skedde. I Juni 1790 var han åter i Sverige.
Här fann han Kellgrens anseende ytterligare ökadt och Stockholms Posten mer än någonsin erkänd såsom den högsta kritiska domstolen. Detta förtröt Thorild så mycket mera, som han fann sig sjelf temligen förgäten. Hans frihetssinne gjorde honom dessutom fiendtlig mot allt slags envälde, äfven i kritik, och han fann sig uppmanad att framträda såsom en kämpe både för en större frihet inom vitterheten, än Kellgren ville medgifva, och till deras försvar, som i Stockholms Posten blifvit mindre fördelaktigt bedömde. Någon personlig anledning hade han emellertid icke till ett sådant uppträdande, så mycket mindre som Kellgren 1789, då i »Samling af svenska vitterhetsstycken» ett urval af då lefvande svenska skalders lyrik utkom, meddelade bland profstycken derur en dikt af Thorild och genom denna artighet tydligen tog ett steg till försoning. Äfven hade Kellgrens tidning nu bortlagt det öfversitteri och det förlöjligande af mindre begåfvade skalders vittra försök, som onekligen röjt sig i dess första årgångar; men detta ville Thorild icke erkänna, och så utkom i Augusti 1791 hans bekanta »Kritik öfver kritiker, med utkast till en lagstiftning i snillets verld», tillegnad »recensenten i Stockholms Posten». Det är ett af Thorilds mest berömda arbeten och förtjenar äfven att vara det genom åtskilliga åtminstone för den svenska allmänheten den tiden nya sanningar och i synnerhet genom det glänsande, icke sällan gnistrande framställningssättet, hvilket, ehuru, såsom allt hvad Thorild skrifvit, öfverflödande af exklamationer, dock öfver allt röjer en varm och liflig känsla, flerstädes verkligt snille. Å andra sidan åter har detta arbete ett godt förråd af föga hållbara paradoxer och innehåller flera orättvisa utfall mot de granskare det vill tillrättavisa. Kellgren anmälde i Stockholms Posten första häftet värdigt och vackert, med långt mera beröm än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
