Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för detta bedröfliga teatersällskap, som besöktes af några ur de bildade klasserna endast för att drifva gyckel. Man lät efter behag börja med sista akten i ett sorgespel och sluta med den första, utvisade de aktörer, hvilka man icke tyckte spela roligt nog, tvingade dem att skratta, när de skulle gråta, samt tvärtom, och åskådarne deltogo fullt lika mycket i styckena som sjelfva skådespelarne.
Sådan var svenska teatern, då Gustaf III återkom från sin resa till Frankrike, under hvilken han, blifven konung, afskedat den franska skådespelaretruppen, som funnits allt för kostsam. Han ville nu ersätta den med en svensk, men en stor svårighet uppstod att kunna bilda en sådan. Att börja med tillsattes en teaterdirektör, hvartill konungen utnämnde sin kammarherre friherre Gustaf Johan Ehrensvärd, ur hvars »Anteckningar om svenska teaterns uppkomst» det ofvanstående är lånadt. Med honom rådgjorde konungen om den nya dramatiska skapelsen; men att åstadkomma den var så mycket svårare, som man hvarken hade skådespel, skådespelsförfattare, skådespelare eller skådespelerskor. De sorgespel, man egde, voro tunga och tröttsamma, lustspelen grofva och urmodiga, skådespelarepersonalen sådan den nyss är omtalad. Man beslöt derföre att börja med det, hvarmed man hos andra nationer slutat — en stor opera. Förslaget var visserligen djerft, men ingen annan utväg fans. En opera med behaglig musik, en väl inöfvad balett, som kunde hemtas utifrån, prydliga drägter, vackra och välmålade dekorationer, borde mer än något annat slå an på den vid något sådant här ovana allmänheten. Man skulle härigenom småningom vänjas vid språket, finna dess hårdhet mildrad genom musiken och på detta sätt vänja svenska allmänheten vid en högre uppskattning af svenska språket från en svensk scen. Man var således ense härom, men huru skulle man åstadkomma en opera i ett land, der ingen inhemsk kompositör fans, ingen balett var bildad; der orkestern var ömkansvärd, inga ämnen till sångare och sångerskor voro bekanta; der fördom mot inhemska skådespel var rådande; der teatern var liten, en olärd snickare maskinist, och dekorationsmålaren döende af lungsot.
En användbar kompositör hade man emellertid i italienaren Francesco Antonio Uttini, som hit åtföljt en under Adolf Fredriks regering införskrifven italiensk trupp, hvilken dock af brist på tillgångar snart måst afskedas, och han blef nu såsom kapellmästare stäld i spetsen för den nya orkester han hade att bilda. Den togs dels från hofkapellet, som dock var i det bedröfligaste skick och ej kunde lemna många bidrag, dels utgjordes den af några kammarmusici hos de öfriga kungliga personerna, musikanter vid gardet och landtregementena samt orgelnister och enskilda tonkonstnärer, som uppsöktes från alla trakter af riket, jemte några utländska virtuoser, som blefvo de bästa stöden för det nya kapellet.
Ännu svårare var det att erhålla skickliga sångare och sångerskor, i synnerhet som mycken fördom rådde mot att personer, tillhörande de bildade samhällsklasserna, uppträdde på en offentlig skådeplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
